Inte en berättelse

När Stina Oscarson, då chef för Sveriges Radios Radioteater, gick ut med att hon hade anorexia, blev hon avskedad. En chef kan ju inte visa att hon är svag, det underminerar hela organisationen och ger ju företaget dåligt rykte. Att det tidigare funnits en chef som var bipolär spelar ingen roll - det var ju en man.

Den här historien innehåller de komponenter som genomsyrar hela denna lilla, i baksidetexten kallad essä, som Stina Oscarson skrivit om sitt liv från ett tredje person-perspektiv. Genom fragment får läsaren bitvis tillgång till vad som sker inuti Oscarssons huvud, hur hon ser på politik och samhällsstruktur och hur detta påverkar människan. Vi får också veta valda delar om Oscarssons barndom; lekarna med hennes bror på somrarna, utfrysningen i skolan från både barn och sedan vuxna, även i vuxen ålder. Just eftersom biografin inte är speciellt omfattande och ej heller skriven i jag-form, känns det mer som att läsa prosa, tänk Martina Lowdens Allt, och det ger en distans till Oscarson som person, trots att många av händelserna hon beskriver berör mig under huden.

Det är mycket som Oscarson pekar på, som får mig att tänka till. Exempelvis vill hon inte kalla sig feminist om det innebär att kvinnor ska ha rätt till att köra bil, för att den gängse människan vet att det är dåligt mot miljön att ens köra bil. Ett annat exempel på feminism: "Är kriget feministiskt för att drönarna nu gör det möjligt för manliga soldater i USA att döda terrorister i Afghanistan på dagen och ändå hinna hem och natta ungarna?" Oscarson menar också att man måste kunna ifrågasätta det självklara, även inom ett politiskt parti, för "vad är ett politiskt parti utan en mångfald av röster?" och vad är egentligen en "äkta" socialdemokrat? Det sistnämnda är något som titeln, Inte en berättelse, anspelar sig på. Det kan aldrig finnas bara en berättelse, för det finns många röster, många sidor och dessa måste få plats att höras.

Jag har läst Stina Oscarsons krönikor tidigare och har alltid önskat mig mer av hennes ord. I höstas höll hon en föreläsning för bibliotekarier som jag var på, där hon bland annat berättade en historia om kvalitet (ett mycket kärt ämne för oss som jobbar inom bibliotek), som finns i tryckt version i boken. Trots att boken "bara" innehåller 62 korta textfragment, tycker jag att Oscarson får med en gedigen mängd tankar, som blir frön som sätts i mitt huvud och börjat växa vidare. Jag märker det när jag försöker skriva om boken nu, att det inte känns som att jag kan ge den rättvisa, det kommer alltid vara någon viktig detalj jag glömmer, som t ex det här med att man bygger stängsel vid broar för att inga självmordsbenägna ska kunna ta livet av sig just det, så att ägaren av bron inte ska få dåligt samvete, inte detta: att man tar reda på varför vissa vill begå självmord. För att de mjuka värdena, en människas innersta tankar och drömmar, inte längre spelar lika stor roll om de inte kan bidra till samhällets ekonomiska tillväxt, som är ett annat ämne Oscarson har åsikter och tankar om.

Förutom mållös av förundran, lämnar Oscarsons text mig med en hunger efter mer, jag önskar att det hade varit mer. Inte nödvändigtvis mer sammanhängande, men åtminstone mer utförlig. Med Inte en berättelse, visar Oscarson att det går att gå motströms och att det kanske till och med är något att eftersträva som medmänniska. Läs den gärna.