Drömmar för dårar

Alhéme är 24 år, invandrare i en förort i Frankrike och som försöker få livet att gå ihop. Varken hennes kärleksliv, arbetssituation eller familjeliv är okej. Hennes lillebror Foued befinner sig i den åldern som är som jobbigast och hennes pappa är inte helt klar i huvudet sen han föll från en ställning på jobbet. Var tredje månad måste hon dessutom köa i timmar utanför prefekturen för att få sina papper stämplade så att hon kan gå runt utan att behöva betala böter just för att hon saknar en stämpel.

Hennes vänner, Nawel och Linda, har allt som Alhéme inte har verkar det som. De har jobb, pojkvänner och pengar. Men de försöker ändå hjälpa Alhéme, de ordnar blinddejter åt henne och tar med henne ut på upptåg som innehåller alkohol och dans.

Det är många saker som är tunga i den här boken som är något tunn. Faïza Guène har ett skickligt språk som är komiskt, kvickt och kärleksfullt samtidigt som hon skildrar en ung kvinnas liv som befinner sig i en för tidig fyrtioårskris.

Min favoritkaraktär är ändå Tantie Mariatou som är som en mor för Alhéme. Hon flätar hennes hår och ger henne goda råd när hon vänder sig till henne. Hon kommer alltid med kloka ord vilket gör att man önskar att man hade en mor som henne. Som förstår och kommer ihåg hur det är att vara ung.

Boken handlar inte bara om att försöka ta sig fram i livet i Frankrikes förorter som en invandrare när man är ung och nästan föräldralös, Alhémes mamma dog när Alhéme var ung och Alhémes pappa kan knappt ta hand om sig själv. Den handlar också om att försöka hitta hem. Alhéme och Feoud bodde i Algeriet innan de kom till Frankrike. Där växte Alhéme upp och minns ibland små scener därifrån. Ända sen hon och Feoud åkte har hon aldrig åkt tillbaka. Men boken är också en kommentar om hur jobbigt det är att behöva stå i kö i flera timmar tillsammans med hundratals andra invandrare bara för att få en stämpel, och ibland måste man komma dit nästa dag bara för att man inte fick en den dagen, och om hur jobbigt det är att passa in.

Även om man inte bor i Frankrike och är 24 år och känner sig misslyckad så känner man igen sig i situationer som Faïza Guène skriver om. Till exempel det där med att vara olyckligt kär och att gå ner sig, förlora sig själv till depressionen och så kommer det en dag när allting är borta och nästan som vanligt.

Den är i sig en lättviktig bok som är lätt att ta med sig överallt och som man läsa i när som helst men man lär sig saker också, framförallt genom Tantie Mouriatis visdomsord som jag älskar. Ett exempel är det krävs två händer för en applåd, ett annat är det är ingen idé att springa om man vill fånga en gepard. Och så har boken ett budskap som är värt att ta till sig: det är okej att drömma drömmar för dårar.