Hemsöborna

"Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen."
Strindbergs val av öppningsmening i den här boken tycker jag är fantastiskt, fast antagligen inte på det sätt som avses utan mer ur ett ironiskt perspektiv. Tyvärr tycker jag att det senare går utför...

Den som kom yrvädrandes var Carlsson, den nya drängen på Hemsö. Där bor sedan tidigare Hemsöborna; änkan Flod med sonen Gusten, flickorna Clara och Lotten och två andra tänkta hjälparbetare som snarare slår dank. Med Carlsson kommer visserligen förbättring till den uttjänta gården, åtminstone rent fysiskt. Men Carlssons oändliga egoism stör både mig och händelseförloppet i boken. Han agerar alltid utifrån sin egen vilja och verkar helt sakna empati.

Efter ett tag lyckas han sätta sig i respekt, bli herren på gården, trots sina obefintliga kunskaper om skärgårdsliv. Tyvärr går också änkan Flod och förälskar sig i denna mansgris, något som leder till många motsättnignar och onda känslor. Möjligen finns det en moral i boken i det avseendet att den slutar i ond, bråd död.

Enligt den efterföljande kommentaren (ska en sådan ens behövas, ett litterärt verk ska väl ändå kunna tala för sig själv) är det bästa i boken beskrivningarna, som omtalas som korta och färgstarka. Själv säger jag bara ssssssssnark! Boken är okej där det händer saker, men i beskrivningarna kopplar jag bort. Möjligen är det det ålderdomliga språket som sätter käppar i läshjulet.

Jag kan inte riktigt se den här boken som underhållningslitteratur, även om det nog är det den är tänkt till. Nejdu, Strindberg, jag är inte såld på dig, trots att du är en av vårt lands stora författare. Det krävs mer. Eller kanske snarare mindre av det som dödar min läslust.