Sidor
Check & Mate
Stolthet och fördom
Inspirerad av vårens romance-läsning går jag tillbaka till romance-genrens moder, Jane Austen. Jag har läst Stolthet och fördom tidigare, men det var ett tag sedan och då valde jag tveklöst att läsa på engelska, "det ska ju vara original" (jomen titta, bloggen levererar. 2015 var det senast). Nu ville jag fräscha upp minnet och dessutom se om jag kanske missat något av innehållet när jag valt att läsa på främmande språk. Originalet är ju trots allt från 1800-talet.
Ganska snabbt inser jag att jag minns intrigen bättre än jag trodde. Jag minns vem som blir intresserad av vem, hur det slutar i termer av äktenskap och ungefär vilka missförstånd som uppstår på vägen. Läsglädjen blir dock inte mindre för det. Elizabeth Bennet är en kul huvudperson med sin frispråkighet och sin humor, och många av sidokaraktärerna är minst lika roliga att följa även om de ibland har en viss karikatyr-känsla.
Angående att läsa på svenska funkar det bra, det är en gedigen översättning och en del relevanta fotnoter får man på köpet.
4/5, rekommenderar. Men kanske borde jag ha valt något annat för att bredda min allmänbildning. Jag vet inte ens om jag läst Förnuft och känsla, till exempel.
Bookbirds läser: Sniglar och snö (Agneta Pleijel #3)
Så har vi kommit till slutet på ännu en Bookbirds läser-bokcirkel, denna gång med Agneta Pleijels memoarsvit i fokus. I denna autofiktiva serie återberättar Pleijel händelser ur sitt liv utifrån ett tredje person singular. Inlägg om del 1, Spådomen, hittar du här. Inlägg om del 2, Doften av en man, finns här. En junikväll ses vi (digitalt, som vanligt) och diskuterar den tredje och sista delen.
Sniglar och snö, som alltså är titeln på denna tredje del, börjar med att Pleijel återberättar slutet på den förra boken, men nu i långsammare takt. Har hon glömt bort att hon redan skrivit om det, eller kom hon på att hon inte var färdig med dessa scener? Hon som var Pleijel blir gravid och fadern vill inte att hon ska behålla barnet. Hon föder en dotter, som hon får en ganska knepig relation till, delvis på grund av en senare separation från den tidigare nämnda mannen. Så småningom träffar hon sedan en ny, underbar? man, M. Han visar sig dock ha vissa brister, som tvingar henne att vända inåt sig själv och sätta gränser.
Utöver kärleksdrama och den sakta tickande berättelsen om hur hennes pappa blir sjuk och går mot döden medan hans nya fru mest verkar bry sig om vem som ska få änkepensionen, handlar det mycket om skrivande och tillblivande av hennes tidigaste romaner, även dessa med biografisk koppling till hennes egen släkt.
Intressant nog byter två av karaktärerna namn i denna sista del. Pappans fru, tidigare Mara, heter plötsligt Marga - för visst är det samma kvinna? Och huvudspersonens mamma som alltid hetat mamma heter nu plötsligt Si, förväntas man kanske kalla sina föräldrar vid förnamn när man blir tillräckligt gammal? Varför heter i så fall pappan fortfarande pappa?
Förutom några händelser som berör oss lite mer, ger Singlar och snö ett ganska "meh"-avtryck. Språket är inte lika poetiskt som i Spådomen. Sniglar och snö känns som den mer biografiska av dem. Kan det vara att det är för nära i tiden, för att minnena inte är lika grumliga? När boken slutar är hon 82 och har blivit en erkänd författare.
Något besvikna lägger vi serien bakom oss. Ska vi ranka de tre böckerna inbördes ser listorna ut såhär:
Stjärtmes topplista: 1. Spådomen, 2. Doften av en man, 3. Sniglar och snö
blåmesens topplista: 1. Doften av en man, 2. Spådomen och 3. Sniglar och snö
Nu tar vi semester och bokcirkeln med den. Kanske återuppstår den igen i höst?
I'm glad my mom died
The Love Hypothesis
Trekropparsproblemet
Hallå?
Är du där?
Är du kvar?
Hallå, finns det nånting kvar?
(Markus Krunegård - Stjärnfallet)
Tilltalar alltså mitt läsflyt, som verkar ha dragit på semester på obestämd tid. Okej då. Jag harvar väl på med mina bokcirkelböcker så länge då.
Trekropparsproblemet, eller The three body problem som den heter på engelska (eller 三体 som den heter på kinesiska (bara för att stila lite, är många ljusår ifrån att kunna läsa kinesisk skönlitteratur)) är aktuell som serie på någon strömningstjänst, och togs därför upp av fysiska bokcirkeln.
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva handlingen utan att det blir för mycket spoilers. Händelser under kulturrevolutionen ger långtgående konsekvenser för jorden i nutid, eller något sådant? Romanen inleds hur som helst brutalt med ett kapitel där flera vetenskapsmän mister livet för att deras forskning och undervisning anses vara för "reaktionär". En som klarar sig undan med livet samt ett stort fett trauma i behåll är den unga fysikern Ye Wenjie. Hon, och traumat, visar sig få en avgörande roll för mänskligheten.
Det är spännande att läsa någonting som är kinesiskt, samtida och inte "finkulturellt"; det känns som att ganska få verk sipprar igenom till västvärlden. Eller också är jag bara ignorant. Hur som helst läste jag den svenska översättningen av Anna Gustafsson Chen och tyckte att hon gjorde ett bra jobb. Efter att ha diskuterat med övriga cirkeldeltagare verkar det dock som att den engelska översättaren Ken Liu gjort ett ännu mer grundligt jobb (främst i form av fotnoter) med att ge en icke-kinesisk läsare kontexten som krävs för att helt förstå handlingen. Kanske läser jag boken igen på engelska så småningom, för att jämföra.
Fast kanske inte. För jag upplevde boken som tidvis seg. Jag tyckte att det var för mycket vetenskap, vilket medförde en intressant cirkeldiskussion om vad science fiction egentligen är. Förväntas man vara teknikintresserad som sci fi-läsare? Eller räcker det att liksom vara nyfiken på de eventuella problem som ny teknik kan medföra?
Med det sagt tyckte jag bitvis att boken flöt på bra, och det kan mycket väl hända att jag läser även de två uppföljarna så småningom. Även om det mest är på grund av Kinakopplingen.
Ond bråd död i Venedig
Så fort jag bestämt att jag ska åka någonstans långt och länge, väcks mitt läs-sug till liv. Jag brukar vilja läsa åtminstone en bok som utspelar sig i samma område som resmålet. Det blir som en rolig del av förberedelsen inför resan.
I sommar ska vi tågluffa söderut och ut i Europa. Ett av våra planerade stopp blir Venedig. Jag har dessutom länge tänkt att det hade varit roligt att läsa en deckarserie från början till slut. Därför fick det bli Donna Leon, vars deckare utspelar sig i just denna italienska stad, som gick före alla andra böcker på min läslista.
Ond bråd död i Venedig gavs ut på svenska 1992 och det märks att den har några decennier på nacken. Huvudpersonen, poliskommissarie Guido Brunetti, får i uppdrag att lösa ett mord på en högt ansedd dirigent som dör mellan första och andra akten under en föreställning. Mordvapnet: cyanid i kaffet.
Bokens ålder märks tydligast på tillvägagångssättet för utredningen av mordet. Här finns inga mobiler att googla med eller ringa ifrån, inga snabba datorer och övervakningskameror som kan ta reda på var de misstänkta befann sig vid dådet. Istället måste han personligen gå runt (eller via telefon) och fråga ut personerna som befann sig i den mördares närhet, Det är en väldigt analog och inte minst långsam process, för nya ledtrådar leder till nya intervjuer, och Brunetti är så duktig att han inte behöver anteckna något. Hur han sedan löser fallet går mig över huvudet.
Det är vinter i Ond bråd död i Venedig. Staden är kall och tom på turister, men jag tycker ändå att Leon skildrar staden ganska sympatiskt. Kanske läser jag andra delen i serien och lär känna Brunetti lite mer, men det blir nog först när jag kommit hem.