I'm glad my mom died

Jennette McCurdy är före detta skådespelerska, främst känd för att ha spelat den våldsbenägna comic relief-figuren Sam i barn-sitcom-serien iCarly på Nickelodeon. När jag växte upp hade vi bara de vanliga kanalerna (1, 2, 4) så första gången jag såg iCarly var typ igår, efter att ha lyssnat på halva den här boken och blivit nyfiken. Boken plockade jag upp efter att ha hört om den någonstans i media - jag minns inte var - och var alltså helt utan förkunskap om författarinnan tillika huvudpersonen.

Jag lyssnade på den här boken som ljudbok (drygt 6h lång) inläst av McCurdy själv. Till en början är jag inte helt såld, och tänker som vanligt att varför ska hon läsa in bara för att hon är författaren, varför låter hon inte en skådis... Vänta lite, hon är ju skådis. Så varför läser hon så tråkigt? Till hennes försvar blir det bättre, mycket bättre, när hon läser dialog. Det gör hon toppenbra, tycker jag.

I'm glad my mom died är en självbiografi och handlar till stor del om Jennettes mamma, som utöver att ha varit nära att dö i bröstcancer också förefaller lida av diverse psykiska problem. I många, många år kretsar Jennettes liv helt och hållet kring att göra henne nöjd. Mamman ville att hon skulle bli skådespelerska "eftersom hon själv inte fått för sina föräldrar" och börjar i tidig ålder ta med sig Jennette på diverse auditions. Jennette jobbar sig så småningom upp från att vara typ gråtande barn i bakgrunden till rollen på Nickelodeon, men syftet är utan undantag att göra hennes mamma glad.

En bit in i boken funderar jag på att aldrig mer se en film eller tv-serie där barn är med. För att det låter så vidrigt alltihop. McCurdy beskriver hur hon tvingas gråta på beställning om och om igen tills hon bara inte orkar längre, och jag undrar i hur stor utsträckning barnskådespelare faktiskt arbetar för att de själva vill det. Förhoppningsvis tycker många av de andra barnen att det är roligt att arbeta som skådespelare, men någonstans krävs ju ändå en förälders engagemang för att de ska kunna göra det, och hur vet man då hur mycket som är barnets egen vilja och glädje, och hur mycket som ligger hos föräldrarna? Förhoppningsvis lyssnar ändå en sund förälder på sitt barn och låter det sätta gränserna?

Mycket kan man säga om Jennettes mamma men sund var hon definitivt inte. Hur ingen av de andra vuxna i familjen - Jennettes pappa som regelbundet kastades ut på gatan av godtyckliga skäl, samt Jennettes mormor och morfar - kunde reagera, säga ifrån, få henne att söka hjälp, förefaller så oerhört. Men kanske är det kulturellt. Eller också är det svårt när det gäller någon i familjen, någon man älskar. När den vuxna Jennette äntligen kommer iväg till en terapeut och den senare förklarar för henne att det var fel av hennes mamma att sätta henne på lågkaloridiet vid typ tolv års ålder (vilket så småningom utvecklas till fullskaliga ätstörningar), svarar Jennette med att omedelbart avsluta terapin för gott.

Till slut dör i alla fall Jennettes mamma. En lång resa återstår för Jennette, för att komma underfund med vem hon är och kunna lägga sin barndom bakom sig. Boken slutar hoppfullt; hon förefaller vara ett gott stycke på väg. Till syvende och sist är det väl absolut en klassisk "jag var en barnstjärna och det pajade mitt liv"-biografi. Dock en välskriven och bitvis berörande sådan.