Denna relativt nya serie för personer i bokslukaråldern 9-12 år har mycket som talar för att jag ska tycka om den: London tidigt 1900-tal, utgrävningar av antika Egypten, två hemliga sällskap, skurkar som vill förgöra och barn som räddar världen från ännu en undergång. Dessutom har förlaget valt att på omslaget marknadsföra serien som "ett säkert kort för alla Harry Potter-fans". Hallå, det är ju en bok för mig? Men jag kan redan nu säga att det endast var möjligheten att kunna skriva detta icke-tips som fick mig att hålla ut till sista sidan.
Vår hjältinna, den elvaåriga Theodosia, fördriver tiden mest för sig själv på Museet för legender och fornminnen där hennes pappa är chef. Hon har även en mamma, men hon är ofta bortrest på utgrävningsjobb i Egypten, och en yngre bror, som föräldrarna har satt på privatskola. Att Theodosia också borde gå i skola har föräldrarna helt och hållet glömt bort.
Det passar Theodosia alldeles utmärkt att klara sig själv, för vi blir rätt snart varse om att Theodosia mycket mer kunskap om förbannelser från antika Egypten än någon vuxen i hennes närhet. Det verkar som att de vuxna inte alls är kapabla att utföra sina jobb, om vi ska jämföra med Theodosia som får rysningar bara av att närma sig en artefakt utan att ha skyddshandskar och -amuletter på.
När hennes mamma då och då faktiskt kommer hem, har hon kappsäcken full med objekt som hon har hämtat ifrån utgrävningarna. Den här gången har hon med sig ett smycke, Egyptens hjärta, som andra vill lägga vantarna på och det blir Theodosia och hennes vänners uppgift att se till att den hamnar på rätt plats. Inte ens det hemliga sällskapet som skyddar landet kan hjälpa till. Hela Storbritanniens öde vilar på deras axlar.
Den största anledningen till att jag tog upp den var för att den inte blev utlånad på biblioteket där jag jobbar, trots den mycket spännande premissen, och jag ville ta reda på varför. Att det finns fler generationer än min av Harry Potter-fans fick jag lära mig den hårda vägen, så att jag inte är den egentliga målgruppen är något jag borde ha förstått, men andra nyutkomna böcker med övernaturliga inslag som Den magiska bokhandeln, Kryp och Malamander, har jag faktiskt slukat med nöje.
Det är tydligt att författaren, R. L. LaFevers, har försökt skapa en spännande intrig och blandat den med lite förbannelser och skyddsformler. Kanske har hon själv läst Harry Potter och tyckt om den? Men det som gör att Theodosia och Egyptens hjärta inte blir en bladvändare är (här måste jag utfärda en spoiler-varning):
- den oförbätterliga huvudkaraktären. Vi ska tycka synd om henne, för att hennes föräldrar är arbetsnarkomaner och för att hon knappt har några vänner, men jag förstår varför hon är ensam. Theodosia är smartast och får, oftast, som hon vill. De osympatiska dragen gör henne till en impopulär karaktär.
- när hon slutligen får en vän, inte helt överraskande i form av en hemlös pojke, blir relationen mycket ytlig. Jag hoppas att han i kommande delar får mer plats, men det är inget jag tänker ta reda på.
- författaren verkar ha helt missat poängen med att barn ska lösa mysterier tillsammans, att det är vänskapen som är essensen till alla äventyrsböcker och framförallt Harry Potter. Theodosia klarar av ett uppdrag i samarbete med hennes nya kompis och bror, men det sista uppdraget (det som är på liv och död), måste hon utföra själv, trots att skurkarna är tre och hon är en. Det bidrar till att historien känns mindre trovärdig än vad den redan är.
I en Goodreads-recension får jag veta att författaren är amerikansk. Jag vet inte om det är något som gör skillnad och bidrar till känslan av något som skaver? Kanske märks dialektnyanserna mer i originalspråk, men det är möjligen något som kan färga av sig även i en översättning.
Och kanske drar jag min analys för långt - hur mycket bör man egentligen förvänta sig av en barnboksförfattare? Ganska mycket, vill jag säga. Barn vet vad de vill ha och de förtjänar det bästa. Att använda sig av Harry Potter är ett billigt reklamtrick, när historierna har väldigt lite med varandra att göra.
När jag googlade på "Theodosia" fick jag veta att det redan har gjorts en TV-serie av bokserien, med genomsnittsbetyget 6.2 av 10 på IMDB. Andra säsongen ligger uppe på SVT Barn. Om jag hade tillhört målgruppen hade jag kanske vetat detta på förhand och då skulle jag nog också ha backat. I det här fallet var jag blind, likt Theodosias föräldrar, och lättlurad av reklamen, så därför får ni denna skyddsamulett av mig. Ni får läsa den, men säg inte att ni inte har blivit varnade.
Två spontana reaktioner:
SvaraRadera* Osympatiska huvudpersoner! Läser en barnboksvariant av Pelle Svanslös hemma och Pelle är bannemej OUTHÄRDLIG med sitt ständiga besserwissrande och sin Jesus-lika vända-hundra-sjuttionde-kinden-till-attityd. Förstår att det är meningen att man liksom ska gilla Pelle men det GÅR JU INTE. Tror du att det är meningen att man ska gilla Theodosia?
* Lösa uppgiften själv: det är väl ändå relativt standard i HP-böckerna att Harry är uppbackad av sina vänner men till syvende och sist måste lösa den viktigaste uppgiften själv? I alla fall i bok 1 och 2 slutar det väl så?
I övrigt tackar jag för varningen, läser väldigt lite för den här åldersgruppen för närvarande men det lär väl ändra sig om några år.
Ang osympatiska huvudpersoner och att lösa uppgiften själv:
RaderaJag är rädd att det är meningen att barnen ska vilja vara dessa karaktärer? Om vi går mot ett allt mer individualistiskt samhälle måste detta vara målet: man behöver ingen annan än sig själv. Men det är sorgligt om det är så.
Jag har ju inte läst Hunger games (det borde jag göra känner jag nu), hur är det där? En Katniss one-teenage-girl-show eller har hon nån som hjälper henne?
RaderaMycket bra fråga. Nu var det ett tag sedan jag läste den, men vill minnas att det offras och hjälps en del och att det är en avgörande faktor i framförallt andra boken. Hunger games innehåller även den smaskiga ingrediensen kärlek, som oftare finns i spänningsböcker för tonåringar! Kärlek mellan karaktärer ges inte lika stort utrymme (eller stor betydelse) som vänskap för 9-12 åringarna.
Radera