Slöseri

Jag vet inte om jag kan skriva något som gör denna roman rättvisa. Kanske inte utan att först läsa om den. Definitivt inte utan att avslöja detaljer man som läsare gärna upptäcker själv. Samtidigt vore det synd att inte lyfta fram denna pärla. Så jag ger det ett försök.

Det börjar med ett brev. Avsändaren låter oss omgående få veta att hon, då brevet når sin mottagare, redan är död. Samt att hon ämnar lämna allt hon äger i arv till mottagaren, dock inte utan motprestation. Mottagaren i fråga heter Lucrecia och är en småtrist akademiker i trettioårsåldern som har ett ordnat liv med jobb, sambo och hund i Buenos Aires. Avsändaren är hennes excentriska faster Vita, som bodde i ett stort hus på Pampas, omgivet av grönskande träd. När Lucrecia var liten hade de båda en nära relation, men med åren har de glidit isär och det är nu länge sedan de talades vid. Så varför detta brev, varför detta beslut om arvet? Jag delar med mig av denna ledtråd, detta utdrag från Vitas brev, i bokens flämtande början:

"Jag vet att du inte skulle vilja byta ditt liv mot något annat, eller jag vet åtminstone att det är vad du säger till alla, inklusive dig själv varje morgon när du står framför spegeln. Jag tänker inte upprepa min åsikt om det du betraktar som dina framgångar, den har du redan hört. Men låt mig ändå säga att jag vet att tröttheten, denna anhopning av förödmjukelser som idag kallas trötthet, har haft dig i sitt våld sedan länge. Jag är ledsen att behöva säga det. Som i en film med utomjordingar tog den dig i besittning, och utan att du lade märke till det underkuvade den dig, påtvingade dig sina regler, sina försakelser."

Jag fastnar genast och trollbinds av intrigen, av den ljuvligt egensinniga Vita och ytterligare en udda huvudkaraktär som vi snart får stifta bekantskap med. Jag fascineras av stilgreppen, hur María Sonia Cristoff skriver från möjliga och omöjliga vinklar och hur spännande det är när hon kastar sig ut. Jag får känslan av att hon vet precis hur hon vill ha det, det finns inget tvivel, ingen osäkerhet eller oro kring hur texten ska hänga ihop, eller uppfattas. Någon sorts självklarhet, utan att för den skull bli självgod.

"När du läser igenom dem kommer du säkert tro att jag överdriver, svamlar. Men aldrig att jag svamlar, det ska du veta. Överdriver, ja. Fantiserar, absolut. Förvanskar, dito. Men tänk bara hur trist det skulle vara att läsa om händelserna så som de var, detaljerade uppgifter om tidpunkter och platser, meningar utformade som vittnesmål i en domstol, missödena, därifrån, beskrivningar in i minsta detalj /.../ Det är inget jag skulle vilja skriva ner, än mindre läsa. Jag vill hellre överdriva, Lucre, jag vill hellre fantisera."

Det kommer också partier som jag personligen inte tycker är lika spännande eller intressanta, det ska jag inte sticka under stol med. Som jag läser med en känsla som påminner vagt om Frodo/Sam-kapitlen i sista Sagan om Ringen-boken, "jag förstår att det här måste vara här, men kan det bli klart så jag får följa det roliga gänget igen?", minus eländet då. Men så tar man sig igenom även den strapatsen och så kommer man till slutet, som är lite oklart, och plötsligt framstår hela romanen som något mer oklar. Vad är det egentligen den handlar om? Visst handlar den om Vita, och om Lucrecia, och vad som händer med arvet, men deras berättelser tonar liksom ut lite i bakgrunden när huvudperson nummer tre tar över spakarna. Även om dennes koppling till de övriga är tydlig, och tematiken likaså, så känns det kanske lite frikopplat...

Helt oaktat detta rekommenderar jag gärna Slöseri till alla som gillar att läsa. Eller i alla fall alla som gillar böcker som kan innehålla ord som doxa, matrona och deleuzansk. Alla som gillar att läsa sådant som inte riktigt följer någon mall.

"Det bästa sättet att göra motstånd är att göra det du har lust med."

Tack DN för boktipset. Tack också till för mitt dåliga minne, flera gånger sökte jag på nätet efter typ "Christoff Girighet" (som jag fick för mig att den hette). En av dessa sökningar ledde mig inte bara rätt utan också till bokförlaget Tranan! Vilken fin hemsida, vilket fint urval och vilka rimliga leveranspriser. Den orimliga entusiasm som väcktes inför dessa böcker stämmer dock illa överens med de faktum att jag huvudsakligen läser digitalt och strävar efter att äga färre saker. Vi får se om jag kan hålla mig.