Testamente

Visst snackades det, eller skrevs det, en del om Testamente när den kom ut förra året? Jag vill minnas att det gjorde det, även om jag inte minns exakt vad som sas (fast det står förstås en del glada adjektiv på omslaget, och en snabb googling visar att boken verkar ha Augustprisnominserats). I påskas fick jag i alla fall boken, i pocketformat, i present och eftersom givaren nu börjat uttrycka ett intresse för att låna boken var det dags att dra fram den i läsprioriteringen.

I Testamente får vi stifta bekantskap med familjen Toimi, ett efternamn som tydligen ironiskt nog betyder fungerande, från Tornedalen. Familjen består av Siri och Pentti, och deras tolv (fjorton om man räknar de som gått bort) barn. Tolv (fjorton) barn + två föräldrar = rätt många karaktärer för läsaren att hålla ordning på. Något av barnen har även smeknamn vilket gör det hela ännu värre. Visserligen finns det ett persongalleri i början av boken, så för den ambitiösa går det säkert att hålla ordning på alla ändå. För mig går det sådär.

Sexton+ karaktärer innebär också att det liksom inte riktigt går att berätta allas historia. Men nu går jag kanske händelserna i förväg. Premissen i boken är att Siris och Penttis äktenskap, som pågått i över trettiofem år, är tämligen dysfunktionellt. Möjligen huvudsakligen på grund av att Pentti verkar vara en tämligen dysfunktionell person. Nu börjar i alla fall de äldre barnen, med diverse olika agendor, tycka att det är dags att göra något åt situationen. Detta får både mindre och mer allvarliga konsekvenser, varav den värsta sannolikt är ett förmodat mord.

Eftersom boken marknadsförts som en mordgåta känns det inte som en spoiler att berätta att ett sådant förekommer. Det är dock inte så centralt som man skulle kunna tro. I första hand kommer familjen och dess medlemmar och deras små och stora bekymmer. Deras vardagsliv både i och på varierande avstånd från utgångsplatsen, familjegården Aapajärvi. Själva mördandet kommer lite i andra hand. Vilket inte hindrar Wähä från att, med sin trots allt rätt egna humor, titulera den sista delen av boken "Whodunnit".

För även om Testamente till stor del består av misär; fattigdom, elakhet, olika grader av oförmåga till mänsklighet, våld, onda uppsåt och annat otrevligt, så skildras berättelsen med både uttalad och underförstådd humor, och en berättarröst ger oss lite hjälp i början av varje kapitel genom att introducera det: "Annie (eller Esko?) försöker samla familjen. Brodern Lauri presenteras, och med honom mera drama, drama drama drama. Men ännu har ingenting hänt."

Mitt helhetsintryck av boken är att den är ganska lång, lite spretig och rättså ojämn. När jag börjar läsa drabbas jag snabbt av känslan att här har vi något, det här kommer att vara så. himla. bra. Men sen avtar entusiasmen (om det beror på boken, eller på att jag parallellt läser en annan och jobbigt usel bok, vet jag inte säkert) gradvis, och så fortsätter det upp och ner tills jag äntligen är ute på andra sidan. En del av syskonen kan jag då fortfarande knappt sätta rätt namn på. En del känns som att man fått en massa information om "helt i onödan", visst, jättespännande med plugghästbrorsan i Helsingfors eller syrran med sommarjobbet, men de tillför ju ingenting och deras historier får heller inte tillräckligt med plats för att det riktigt ska bli något?

Jag vet inte riktigt vad Wähä vill med den här romanen. Underhålla, möjligen? Prova sina vingar (trots att detta är den tredje bok hon får utgiven)? Utforska eller inspireras av sin släkthistoria? Studera psyket eller syskonrelationen? Utan att ha blivit klokare lämnar jag nu boken vidare, men ser fram emot att höra om någon annan tycker något!