Lycka till med resten av livet

För en massa år sedan när bloggar fortfarande var en grej snavade jag över en kul vardagsblogg. Hon som bloggade hette Isabel Boltenstern och var en skåning med sportintresse och humor. Av något oklara skäl började jag surfa in på hennes blogg lite då och då, för förströelse. Sedan försvann hon plötsligt; inga nya uppdateringar, bloggen glömdes bort. Ett par år senare kom jag att tänka på den igen (mitt centra för att komma ihåg fullständigt onödiga saker, som vad man åt till lunch i onsdags förra veckan eller vad en blogg man följde för ett par år sedan heter är något överutvecklat), surfade in och: hon var tillbaka. Anledningen till den fullständiga bloggtystnaden visade sig vara utbrändhet, och om den har hon nu knåpat ihop en bok.

Jag klassar den här boken som självhjälp eftersom både biblioteket och bokhandeln gör det, men jag läser den inte för att jag är, har varit eller tror att jag riskerar att bli utbränd (peppar peppar..?) utan mer för att jag är nyfiken på resultatet av Boltensterns ansträngningar. Jag gillar ju också hennes sätt att blogga, så varför inte kolla in hennes bok? Men jag tillhör alltså heller inte bokens målgrupp.

Utöver självhjälpsklassningen är boken även klassad som självbiografi, men den innehåller faktiskt befriande få detaljer om Boltensterns egen utmattning, åtminstone jämfört med vad jag redan känner till efter att ha läst hennes blogg. Istället får vi veta vilka strukturella problem som enligt Boltenstern är anledningen till att utbrändhet ökat så mycket, framförallt bland kvinnor. Hon tar också stöd i och refererar till gott om populärvetenskapliga böcker, typ av Siri Helle och Anders Hansen. Hon har gjort läxan, typ.

Ganska tidigt in i läsningen, när det fortfarande handlar om strukturella problem, om orimliga krav på sig själv och om att omfamna sin inre medelmåtta, får jag tankar om att det var synd att jag lånade på biblioteket, för den här skulle jag nog kunna skicka vidare till en eller annan kompis. Längre in blir den dock lite mer specifik och känns därmed mindre allmängiltig och kanske lite mindre intressant för den som inte är drabbad; inget jag tänker be folk läsa bara sådär.

Läsningen i sig är dock trevlig; Boltenstern skriver ungefär som hon bloggar och jobbar hårt på att blanda humor och allvar. I efterordet tackar hon Fredrik Backman och det känns som att det är hans stil hon eftersträvar, inte utan resultat. Generellt är boken lättläst, har ett bra budskap och innehåller flera rimliga saker att ta sig en funderare över. Som en lite mer fokuserad och strukturerad version av bloggen. Boken är också snygg (jag trodde den var vit i botten, men den är svagt rosa och textfärgen kontrasterar snyggt. Jag är också mycket förtjust i hur Boltenstern inte intagit någon klassiskt kvinnlig och/eller leende pose på författarporträttet, tack för det vem som än bestämde).

Titeln förstår jag mig dock inte på. Vaddå lycka till med resten av livet? Är den ett stöddigt "den här boken kommer att förändra ditt liv"? Eller är det resten som i allt som inte är jobb? Allt som inte är prestation? Eller hade hon bara idétorka när det var dags att bestämma?