Nej och åter nej

Läste jag om Nej och åter nej någonstans på Internet redan innan den var översatt till svenska? Det kan också ha varit någon av Nina Lykkes tidigare böcker som av en glad bokbloggare (hallå, finns aktiva sådana ens längre?) eller möjligen journalist fick omdömet att det var värt besväret att läsa på norska, så bra var det. Med den inställningen, och även en vag uppfattning om att det skulle vara "en rolig bok", spontanlånar jag Nej och åter nej på biblioteket.

Ingrid (lärare) och Jan (chef på någon typ av juridikdepartement) har varit gifta i snart 25 år, och bor i ett brunt hus som de byggt själva. I huset bor även deras två vuxna söner, varav minst en fyllt 20 men som inte visar några tecken på att vara på väg att flytta hemifrån utan lugnt stannar och åtnjuter gratis helpension och full service. Ingrid har sedan en tid tillbaka helt tappat bort sin livsglädje; hon gör saker för att de ska göras. Går till jobbet, håller lektioner, sitter i möten, undviker de stökigaste eleverna och kollegorna, lider sig igenom dagen. Åker hem, tvättar kalsonger och lagar middag och går på bokcirkel, ligger med sin man en gång i veckan. Hon ser absolut ingen mening med någonting.

Kanske upplever Jan något liknande, eftersom han delvis på grund av en man med grodliknande mun, delvis på grund av ett par malplacerade händer, råkar inleda en relation med en 15 år yngre kollega som han dessutom råkar vara i chefsposition för. Kollegan heter Hanne, hon byter pojkvän och bostad som andra byter underkläder eftersom det aldrig känns helt rätt. Inte heller hon verkar se någon egentlig mening med något. Lever ensam, behöver lugnande tabletter för att stå ut med familjemiddagarna hemma hos föräldrarna om söndagarna, och känner sin biologiska klocka ticka.

Är det bara ett tillfälligt snedsteg, som när Ingrid vänslades med en av parets bekanta ett par år tidigare? Eller kommer det att leda till bestående förändringar i samtliga inblandade personers liv? Kommer någon att bli lyckligare, eller mindre lycklig? Jag kan avslöja så mycket som att svaret på någon av ovanstående frågor är ja.

Är detta då en rolig bok? Jag ställer mig tveksam. Ingen verkar som sagt vara speciellt lycklig, och inte blir det så mycket bättre efter hand. Visst är det dråpligt ibland, visst har framförallt Ingrid och Hanne ibland mycket underhållande tankar och iakttagelser som är sådär på pricken. Men alla är verkligen så ledsna jämnt? Är alla så dysfunktionella? Är jag, när jag hittar beröringspunkter med Lykkes karaktärer, så dysfunktionell? Kanske är det helt enkelt såhär livet är?