Egentligen minns jag ingenting av maj. Det är måhända tragiskt att min kalender under denna månad endast har fyllts av en lista över lästa böcker och mina arbetstider, det senare för att jag är för lat för att fylla i dessa genast i exceldokumentet. Annars: en anteckning om en dag jag tog ledigt (-8 h) och "tårta 9.30" den 28 maj. Annars: Inget.
Jag vill minnas maj som kall? Jag vill minnas att det haglade. Jag vill minnas att det också fanns dagar som glänste extra mycket, men allt har försvunnit in i den ökända grå massan.
Nåja. Här är i alla fall någon slags sammanfattning av det jag läste under förra månaden.
Maj var en bra läsmånad, med några guldkorn.
Av sju böcker utlästa, är fem av dem skrivna för barn och unga. Det är en rätt representabel bild av hur fördelningen brukar se ut bland mina listor. Dels för att det är viktigt för min profession att jag är uppdaterad på barn- och ungdomsböcker och dels för att det är lättare att börja och fastna i en bok skriven för yngre.
Bäst av böckerna för barn och unga var Malamander och Familjen Knyckertz och Ismans hemlighet, som jag otroligt nog har skrivit om på bloggen. Jag tyckte också mycket om Jordens största kalashatare om att vara ett barn som behöver vila från socialt umgänge emellanåt. Jag började läsa Det sextonde året med inställningen att den skulle vara en ny superbra dystopisk roman med en stark kvinnlig huvudkaraktär, men den föll platt och märklig. Jag läste dock ut den, så något visst måste den ha.
För en person som är lika disträ som jag är, har jag allt mer börjat uppskatta noveller. Förr har jag tänkt att de är för korta för att engagera mig, men det är en konst att kunna skriva koncist och ändå få fram sitt budskap. Under det senaste året har jag fått vara med i olika rekryteringsprocesser och tycker att det är en mycket märklig situation att vara i, från arbetsgivarhåll men mest för de arbetssökande. Hur märkligt (och modigt) är det inte att gå på arbetsintervju! Att lämna ut sig själv och sin historik för att på sätt och vis tävla mot personer man inte har någon aning om. Jag läste novellsamlingen Vi hör av oss för att ta reda på hur andra arbetsintervjuer går till och lärde mig ett och annat. Vissa noveller var såklart bättre än andra och vissa mer dragna åt det extrema än andra, men samlingen var i överlag en helt okej läsupplevelse. blåmesen skrev ett inlägg om hur hon uppfattade boken.
Den mest omtalade romanen i denna hög, är förmodligen den tredje och sista delen i trilogin om janakippo, Sen for jag hem. Jag har på bilden ritat ett litet hjärta bredvid den, men det var några petitesser som störde min läsupplevelse. Dels för att jag läste den i den inte helt felfria appen biblio som e-bok. Och dels var det för att det hade gått ett tag sedan jag läste del 1 och del 2, att jag inte riktigt hängde med i hela persongalleriet, som är ett av trilogins viktigaste fundament. Anledningen till att jag läste den på mobilen är för att jag ville ta en genväg i bibliotekskön, som i skrivande stund uppmäter 273 stycken. Om jag hade läst den som tryckt bok, hade jag läst den på en vecka istället för tre. Min första impuls när jag öppnar mobilen är tyvärr inte att gå in och läsa en bok, utan att gå in på en annan tidsslukande app som jag egentligen borde avinstallera, och det kunde dröja dagar innan jag fortsatte läsa. Men jag tycker ändå att det var fint att återförenas med smalånger, med det karga och med jana. Det var en fin avslutning.
Det var maj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar