"Krypet är begränsat, livet är begränsat... och hur ofta vill vi inte ha precis allt! Men om vi kunde välja allt, skulle vi ju överhuvudtaget inte behöva välja. Då vore vi heller inte fria."

Jag trillade över Mumin och tillvarons gåta en dag i april. På baksidetexten står bland annat följande "Vad har mumintrollen, Snusmumriken och Filifjonkan med Kierkegaard, Heidegger och Sartre att göra? Vad kan de ge den läsare som kämpar med de grundläggande frågorna i sitt eget liv? Följ med på en upptäcktsresa - om du vågar". Mumin och filosofi, tänkte jag då, kan det bli bättre?. Det kan det inte, men efter att ha tagit väldigt små tuggor av den under lunchrasterna (och inte kommit nämnvärt långt in i boken) har jag också insett varför jag hatar att jag älskar filosofi. Redan efter det första kapitlet om att "världen är Trollkarlens hatt, ur vilken vad som helst kan komma", börjar mina fötter på jorden att vackla. "Too-ticki har förstått vad även vi förstått så här långt, eller vad vi åtminstone borde förstå: Det går inte att förstå sig på världen och ingenting är säkert," skriver författaren Jukka Laajarinne. En kan ju bli knäpp för mindre. Men så läser jag kapitlet om val och frihet och i ett enda uppslag återfår jag insikterna jag lyckats glömma bort från gymnasietiden:

Att icke-val också är ett val och om jag inte hade behövt välja, skulle jag inte vara fri.

Det är väl bara jag som minns vad jag själv har skrivit, men så här skrev ett naivare jag i januari det här året:

"Hädanefter ska jag sluta förtvivla över att det finns för många böcker och för lite tid i världen." 

Jag önskar att det var en inställning som jag kunde hålla mig till i all evighet, för när jag står framför oräkneliga böcker med en nygammalfunnen insikt om att jag aldrig kommer att läsa alla och därför måste välja rätt, då får jag panik. Därför läser jag inte ut de romaner som inte hinner fånga mig innan jag kastar mig över något annat, därför läser jag bara bilderböcker och söker i katalogen och suktar och längtar efter en ny läsupplevelse som kittlar i magen lika mycket som slänggungorna på Liseberg gör, och läser desto mindre. Dessutom har jag en himla läsutmaning att avverka innan året är slut, vilket inte sänker prestationskraven en millimeter. Hur det går med den, kanske jag skriver om i ett annat inlägg, förhoppningsvis i en mer positiv anda än detta småtrista :-)

Just nu funderar jag på om jag ska sluta läsa en roman för att den har alldeles för många karaktärer utan sammanhang, om jag ska välja något annat, något tryggt eller något nytt, eller om jag ska envisas med att fortsätta läsa och se om orienteringspunkterna hittar rätt till slut. Ja, vad spelar det för roll egentligen, vad jag väljer? Inte tänker jag välja idag, för nu ska jag gå och sova.

(För den som önskar ett utlåtande om denna ovan nämnda världsomvälvande bok, Mumin och tillvarons gåta av Jukka Laajarinne, kan jag, utan att ha läst ens halva, säga att den är väldigt bra. Laajarinne behandlar muminvärlden med respekt och Tove Janssons omtyckta berättelser hamnar i en ny, djupare dimension. Det var väl ungefär detta som jag ville åstadkomma när jag två gånger analyserade Pappan och havet vid olika stadier av mitt liv.)