Absolut Per Nilsson

Per Nilsson är författare, därför är han också gud. Det är få författare som inser vilken makt de besitter, inte bara över sina egna berättelser utan också över läsaren, som Per Nilsson. Jag har läst hans böcker sedan högstadiet och flertalet av hans ungdomsböcker kvalar in sig på listan över mångåriga favoriter, som överlevt alla omläsningar. Han har skapat sig ett eget Per Nilsson-universum. Den som har läst honom förut vet kanske vad jag menar. Den enda vettiga liknelsen jag kan komma på är att universumet är som ett  kvarter i The Sims, där man har olika karaktärer som hälsar på varandra i husen, som då skulle vara Per Nilssons olika titlar. Många kanske tycker att det är en banal sak att göra, att han inte har tillräckligt med fantasi att komma på nya karaktärer, utan återanvänder sina gamla och rör sig i samma bekanta områden. Men jag tycker att det är fint, för det skapar en känsla av kontinuitet, en fortsättning för olika karaktärer, då sista punkten inte behöver innebära sista punkten för karaktärernas liv. I Absolut Per Nilsson sker just det här.

I Absolut Per Nilsson ger Nilsson några av sina karaktärer en andra chans. Vi får återse bland annat Hannah, från Ett annat sätt att vara ung, Andreas, från Anarkai, och så Anon, från min högt älskade Du & du & du. Men också en rad andra karaktärer, några av dem som endast funnits i bakgrunden, men ändå varit viktiga, får nu en röst. Samtliga karaktärer får egna kapitel, berättarperspektivet är rörigt och skiftar från tredje till andra till första person singularis, han hon jag och du. Språket, tilltalet, är bekant. Per Nilssons karaktärer är osäkra och sökande. Deras världar krockar i den här och allt är planerat från första bokstaven till sista punkten. Jo, så är det nog, att ingenting är lämnat åt slumpen i Per Nilssons böcker, även om han kanske vill få läsaren att tro det. Som när han nästan alltid skriver in sig själv i smyg, han gömmer sig bakom anagram på sitt eget namn och initialer som tillsammans bildar ordet gud. Det är inte som att han skapar ett alter ego, utan mer att han vill ha en dialog med sina karaktärer, som vore de levande personer och har makt att bestämma över sin framtid. Genom att skriva in sig själv, suddar han ut gränsen mellan fiktion och verklighet - för vem är Per Nilsson, egentligen? Mitt enda svar är att han är gud. Han är författare, därför är han också gud.