"Tänk om jag är skitbra på något speciellt men aldrig kommer på vad det är. Tänk om jag skulle bli en fantastisk saxofonist till exempel. Hur ska man kunna veta vad som är rätt? Tänk om jag aldrig kommer på det. Eller ännu värre: tänk om jag inte är lämpad för någonting alls."
Helena Olsson är trött. Trött på sitt dödstråkiga jobb, trött på jävla Gävle. Trött. Trött. Trött. Hon har fastnat i en nedåtgående spiral. Hennes pappa säger att det handlar om attityd, om hon bara hade på sig andra färger än svart skulle det kännas bättre. Hennes mamma föreslår kvällskurser som bara pensionärer går på. Någonting måste göras. Helenas kompis inleder alla brev till henne med "Hello Love". Hon bor i England och lever loppan. Snart är Helena 30 år och då kommer allt att vara försent för förändring. London. Hon bestämmer sig för att åka dit, flyttta ner allt hon har och fånga dagen, ja varför inte hela jävla universum. Helena är 21 år. Efter nyår smäller det.
"Man kan ju inte fara iväg och tro att man ska lämna allt och ha hjärtat kvar."
Jag sitter på ett tåg som tar mig hem. Jag är på väg därifrån. Utanför fönstret passerar det skånska landskapet som badar i eftermiddagssol. Mitt enda sällskap heter Helena Olsson. Det skiljer 29 år mellan oss, men vi är ungefär lika gamla. Det finns saker som inte ändrar sig med tiden. En gång var jag också trött på min barndomsstad. Det är jag nog fortfarande. Jag vet inte hur många brev jag har skrivit, hur mycket hat som jag varit tvungen att göra av mig, gällande den här staden. Jag skapade mig ett nytt hem för cirkus två år sedan, i en annan stad, med nya bekantskaper och om något år kommer även det här vara ett minne blott. Det är oundvikligt, sådant är vårt öde, för att parafrasera Robert Burns.
Väl inne i London upptäcker Helena att livet där inte är som hon hade tänkt sig. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan staketet. Det är en annan sorts ångest, det finns andra saker att vara orolig för. Det går inte att fly och tro att allt kommer att ordna sig. Men ibland måste man gå därifrån för att få perspektiv på sitt liv, se det från en annan vinkel, från ett annat fönster. Ibland råkar man bara vara i ett iskallt rum, i ett land där man får högre lön om man är blond, för att inse att ens hem, alltid varit rakt framför en.
Charlotta Cederlöf har skrivit en historia förlagd i ett åttiotal, om en vilsen själ som fastnat i ett träsk och inte kan komma loss. Men det hade kunnat handla om mig, om vilken tonåring/ungdom/människa som helst, för jag tror att de flesta av oss saknar orienteringskoordinater, en framtidsbild att realisera. Hello Love är rolig, den är som en odaterad ocensurerad dagbok och några av Helenas tankar går rakt in i hjärtat för att det är så pricksäkert. Det skiljer 29 år mellan oss, men Helena hade lika gärna kunnat leva här och nu.
Till skillnad från Helena har jag numera en platonisk kärlek till min tonårings förbannade stad av betong och kullerstenar. Gräset var grönare, mer fylld av liv och tillhörighet. Ibland är det så också, att man flyttar hem när man flyttar hemifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar