Dagarnas skum

Boris Vian levde i Frankrike under första halvan av 1900-talet som ingenjör, författare, jazztrumpetare och visartist. Han dog under en förhandsvisning av filmen Jag skall spotta på era gravar, som var baserade på en av hans romaner. Vians Dagarnas skum (original titel: L'Ecume des jours) räknas bland hans mest kända verk.

Om inte Michel Gondry hade bestämt sig för att göra en filmatisering av sistnämnda titel ovan, skulle jag aldrig ha hittat den och då hade min värld varit en smula mindre magisk. Det är underligt, för när jag började läsa Dagarnas skum tänkte jag att den passade så väl med Michel Gondrys typiska fantasivärld. Michel Gondry, känd för att bland annat ha regisserat The Science of Sleep och Eternal Sunshine of the Spotless Mind, har visioner som är drömska och efemära. Hans kulisser är föränderliga. Gondry kan rasera dem i ett svep och bygga upp dem på nytt i en annan skepnad, vilket är en av anledningarna till varför jag inte är orolig över att just Dagarnas skum har hamnat i hans händer, även om jag ännu inte har sett Mood Indigo, som är filmens internationella titel. Det är nästan så att jag tror att Vian hade Gondry i åtanke när han skrev den, trots att det vore i det närmsta omöjligt, eller att Vian är en av Gondrys stora inspirationskällor.

Allting som i den här samtiden skulle ses som underligt, påhittat rentav, är en självklarhet i Dagarnas skum. Att mössen i köket tycker om "att dansa till det klingande ljudet av ljusstrålarna på kranarna" och att det går att göra drinkar genom att spela olika melodier på ett piano (så kallade pianococktails), är ingenting som ifrågasätts. Beskrivningarna är som stjärnfall, följande utdrag är ett om solen:

"Solen vecklade långsamt ut sina strålar och försökte sig med försiktighet på vågspelet att sända dem till ställen som den inte nådde direkt genom att kröka dem i rundade och hala vinklar, men stötte sig på mycket mörka föremål och drog snabbt tillbaka dem med en förgylld bläckfisks nervösa och knappa rörelse."

Dagarnas skum presenteras på baksidetexten som en "fascinerande liten surrealistisk berättelse" samt ettiketteras "tragisk kärleksroman" och "dråplig satir". Handlingen kretsar kring ett antal personer, först och främst Colin, vilken är en ung och rik ungkarl i Paris. I bilden ingår även Nicolas, som är Colins mästerkock, och Chick, Colins vän tillika stor beundrare av filosofen Jean-Sol Partre. Colin träffar Chloé på en bjudning, de blir kära och gifter sig. Allt är frid och fröjd, tills ett näckrosfrö slår rot i Chloés ena lunga och hon tvingas vara sängliggande, omringad av tusen sköndoftande blommor (på doktorns order), i hopp om att hon ska bli frisk.

Dagarnas skum är å ena sidan en roman om kärlek. Läsaren får se hur den planteras i näringsrik jord, gror och blommar ut, för att sedan eventuellt vissna. Chloés sjukdom påverkar inte bara personerna runt omkring henne, utan också miljön, när hon blir sämre och sämre. Lägenheten blir smalare och trängre, solens strålar vågar inte krypa lika långt in och allt blir bara mörkare och mörkare. Kocken Nicolas tvingas bli avskedad för att han åldras så mycket och för att han förändras från från att endast laga avancerade gourmet-rätter till enkel vardagsmat.

Å andra sidan har den en underliggande samhällskommentar undertecknad Vian och säkerligen dåtidens efterkrigs Frankrike, kring jobb, pengar och konsumtion. Colin är rik och har aldrig arbetat förr, emedan Chick föddes in i arbetarklassen. Chicks dyrkan av Jean-Sol Partre, som uppenbart är anknuten till den franske filosofen Jean-Paul Sartre, drabbar inte endast Colins förmögenhet, vilken han har fått låna en liten del av för att kunna köpa allt som Partre har rört vid, utan gör att Chick också försummar sitt förhållande med Alise. Colins rikedom sinar också på grund av Chloés sjukdom, eftersom han ständigt måste omge henne med blommor, och de är inte billiga. Därför blir han mer eller mindre tvungen att söka jobb, trots att han inte vill, han tycker att "[d]et sänker människan till maskinens nivå". Han Colin får bland annat ett jobb som går ut på att få gevär att växa genom att lägga sig över dem under natten, men hans resultat blir inte som det är tänkt. Ur deras respektive mynningar har en blomma vuxit fram.

Slutligen kommer vi till den punkt vi längtat efter och fasat inför. Eldar tänds. Bränder startas. Vi ställs under en exploderande himmel av fyrverkerier och det är vackert. Tragiskt, men vackert.

PS. Dagarnas skum har, innan Gondry, filmatiserats två gånger: 1968 med samma titel som boken, samt 2001 i japansk version med filmtiteln Chloé (Kuroe)