Inför 2012

Det är kanske första gången som jag är lugn inför ett nyår och som jag faktiskt ser fram emot, trots att nästa år på inga sätt är mer förutsägbar än de tidigare. Jag vet inte, det känns tryggare nu. Det här året har varit okej. Omtumlande, precis som föregående år, och fylld av överraskningar, resa till Frankrike, milslånga brev, flytt, dans, bokmässa &allthatjazz.

Nästa år ska jag låta läsandet ta sin tid och försöka rita fram en karta med nästan enbart (just nu oupptäckta) favoritplatser. Några dagböcker och brevsamlingar har jag tänkt mig. Hungerspelstrilogin. Avsluta serien om de olycksaliga syskonen Baudelaire. John Greens nyaste också, såklart. Kanske en och annan Strindberg.

År 2011s bästa läsupplevelser:
Den du söker finns inte här, Mia Öström
Fara vill, Elin Ruuth
Game over, Viktor Johansson
Great house, Nicole Krauss
Hon går genom tavlan ut, ur bilden, Johanna Nilsson
Kom, Mara Lee
Lighthousekeeping, Jeanette Winterson
Looking for Alaska, John Green
Paper towns, John Green
PS. Lycka till ikväll, Håkan Hellström
The arrival, Shaun Tan
The little prince, Antoine de Saint-Exupéry
The world and other places, Jeanette Winterson

Extremely loud and incredibly close

Extremely lound and incredibly close handlar om Oskar. Oskar Schell är nio år gammal och är bland annat uppfinnare, vegan och amatörastrolog.

Den handlar också om hans mor, som träffar Ron fast Oskar tycker att hon kanske inte borde.

Om hans farmor, som älskar honom så mycket att hon hoppas att han aldrig kommer att älska någon lika mycket.

Om hans farfar, som förlorat talförmågan, och tvingas kommunicera genom att skriva i någon av sina otaliga dagböcker.

Om hans pappa, som befann sig på World Trade Center den 11 september 2001.


Det handlar om sorg, det handlar om smärta, det handlar om att hjälpa och se varandra, det handlar om att gå vidare. Det handlar om kärlek. Samtidigt, och detta är viktigt, blir det aldrig pretentiöst. Det känns aldrig krystat. Det känns aldrig fånigt. Det känns bara riktigt, och skärande, och fint.

Författarens namn (som ni skulle ha sett på den något tveksamma bilden här intill, om jag inte råkat täcka över det) är Jonathan Safran Foer. Utöver att producera en extremt bra bok så som böcker brukar vara, alltså rent textmässigt, har han lagt energi på det visuella. Här och där finns bilder eller andra avvikande inslag. Saker som Oskar stöter på. Sidor ur den stumme farfaderns dagböcker. Bilder ur Oskars saker som hänt mig-bok. Långt ifrån att ge en klipp- och klistrat-känsla till boken samlar de ihop och ger något lite extra till helheten. Man vet aldrig vad som ska dyka upp, varken i berättelsen eller i textmassan.

Det här är det finaste jag läst på länge. Hade jag varit en sådan som strök under fina partier i böcker, hade nästan hela boken varit understruken. Hade jag varit en sådan som satte post-its på fina ställen skulle mitt pocketexemplar ha sett ut som en tentamensgodkänd kursbok kvällen före tentan. Hade jag, min vana trogen, skrivit av det som fick mitt hjärta att slå en liten volt, hade det slutat med att jag skrivit av hela boken. Mycket bättre betyg kan man nog inte få.

"A lot of the time I'd get that feeling like I was in the middle of a huge black ocean, or in a deep space, but not in the fascinating way. It's just that everything was incredibly far away from me. It was worst at night. I started inventing things, and then I couldn't stop, like beavers, which I know about. People think they cut down trees so they can build dams, but in reality it's because their teeth never stop growing, and if they didn't constantly file them down by cutting through all these trees, their teeth would start to grow into their own faces, which would kill them. That's how my brain was."

Från: en skrivboks gömda

"Vad det än är som drar ur säkringen, som slungar dig över ditt eget livs gränser ut i en kortvarig och fulländad skönhet, om så bara för ett ögonblick, så är det tillräckligt."

"Vad dödar kärleken? Endast detta: vanvård."

"Stella vände sig mot mig och knycklade ihop mitt hjärta i sin hand.
'Blir du ofta förälskad?'
Ja, ofta. I en utsikt, i en bok, i en hund, en katt, i siffror, i vänner, i fullkomliga främlingar, i ingenting alls."
- Vintergatan går genom magen, Jeanette Winterson

"Okej, vi kan tolka, vi kan säga att det fanns en frånvaro och att den hade ihjäl henne, kan säga ärrvävnad man inte blir av med. Men man kan lika gärna tänka sig att det finns bara en historia per liv och att den biten som handlade om att älska intill utplåning var hans och att det gör man inte mer än en gång.
Förutsatt att man ens överlever."

"Hon blir inte förälskad längre, hud som hud, hon blundar. Ett tryck som har lossnat över bröstet men i utbyte likgiltighet, ska man säga något om det. Hon tappar ett namn en gång, det är obehagligt, hon ser på honom och minns inte vem han är och det kommer tillbaka efter några sekunder men ändå. Att han existerar så lite."
- Svårläst, Åsa Ericsdotter

"'If no one cares for you, care for no one in return.'"

"'Perhaps you are meant to be alone,' it murmured. 'Your father said you are beautiful. Most beautiful things are alone, in one way or another.'"
- The ghost's child, Sonya Hartnett

"Hon tyckte alltid synd om författarna som låg bakom de tankar som aldrig blev lästa. När hon inte hade något annat att göra hände det att hon låg och grät för deras skull."
- De i Utkanten älskade, Johanna Nilsson

"'När vet man att det är slut?'
'Kanske när man känner sig mer kär i sina minnen än i den man har framför sig.'"

"Min smak har blivit förändrad. Kärlekssångerna på radio har börjat beskriva hur allting verkligen är. Jag är inte säker på att jag klarar av att vara lycklig, det känns som om jag är gjord av trolldeg. Jag vill inte vara kär på det sättet, som alla andra tråkmånsar. Vår kärlek är annorlunda. Den handlar om oss."
- Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, Gunnar Ardelius

(epilog)

Det här är vår relation
Det här är du och jag
och världen jag ska visa dej

Det här är inte madonnan
Inte horan
Inte gallret och spisen och dom glansiga bilderna

Det här är något nytt
som inte ens den största skräcken
ska kunna förstöra
- Sånger från hjärtats bakgård, Anna Jörgensdotter


--
Tryck på bilder för källa

On this day, you read something that moved you and made you realise there were no more fears to fear. No tears to cry. No head to hang in shame. That every time you thought you'd offended someone, it was all just in your head and really, they love you with all their heart and nothing will ever change that.

/The day you read this/

1 - 2 - 3 - 4 - 5 - 6 - 7

I wrote this for you

The world and other places

Jeanette Winterson, min bästa ordtämjerska, hur jag alltid förundras över hur du får mitt hjärta att spinna av välbehag. Jag hade kunnat dra hela harangen om det tidlösa, känslan av viktlöshet och samtidigt nämna något om att noveller aldrig har fastnat på mig, (för att de inte är så långa, men så många att man blir mätt efter ett tag). Jag har nog skrivit förut att Winterson smakar bäst på engelska och med alla de här novellerna blir det som att få en hel buffé serverad med alla sorters kakor. Jag ska ge er två smakprov:

She said, 'I am poor but even the poorest inherit something, their daddy's eyes, their mother's courage. I inherited the dreams.' (Atlantic crossing) 

It was night. It was winter. The snow began to fall. On the coach it had been September; warm beginning-golden, a second flush of roses, apples on the trees. I must have mislaid October as I have mislaid so much of my life. October was gold and gopper and brass and then November came and locked awat the gold in lead chests. I always forget, when something is here, that it won't always be here. Take it now or lose it. Risk everything. (Adventure of a lifetime)

Boken om Blanche och Marie

Det här är vad som händer med texter som glöms bort i sanden och slukas av vågorna: 
de flesta försvinner från horisonten. Men några spolas upp på stranden, av tiden tärda och av vattnet oläsliga. Det här är en sådan text som jag inte riktigt vet om jag ska restaurera eller bara låta den vara. I vilket fall som helst vill jag på förhand ursäkta om det förekommer information som inte överensstämmer med det som står i boken.  

Sand fastnar längst in mellan sidorna, när jag tar med Blanche och Marie till stranden. Ett tag tar jag med mig den överallt. Det verkar inte som om jag kan slita mig ifrån historien om nobelpristagaren Marie Curie och hennes assistent, tillika "hysterikornas drottning",  Blanche Wittman, men om sanningen ska fram, så är det mer för att jag inte vill att orden ska ta slut. Så jag bär med mig den, bläddrar i den då och då, men läser inget.

Berättaren är en välkänd person, han som hoppar från berättelse till berättelse. Den namnlöse som fortfarande undrar över Pasqual Pinons öde och som fortfarande minns isgraven. Den här gången har han letat och hittat Wittmans ord, skrivböckerna (en gul, svart och röd) i vilka hon har skrivit ner hennes tankar om kärlek. Denna krydda, kärleken, mer som en huvudingrediens än salt och peppar.

Och så klart det här: fru Curies väg från forskning, till framgång, till förfall. Radiumet som förstör mer än ett giftermål. Namn som Strindberg och Freud, kommer och går. Tiden är vid slutet av 1800-talet. Platsen Paris, Frankrike.

Det är intressant och lite grann som att lyssna till någon som berättar en historia med ömma ord. Sedan vänder det helt plötsligt: den röda boken, Blanche Wittmans egna röst, tar vid. Någonting händer; någonting faller ihop. Kanske är det sandslottet som jag under tiden har byggt upp. Jag vet inte, hinner inte reflektera över det heller. Sommaren är kort, som man säger och innerst inne vet är sant.

Det märks att Per Olov Enquist har undersökt material som han har kommit över och på sitt vis gjort om till sin egen historia, flätat med sina ord. Jag har en teori om att ju fler böcker av Enquist man läser, desto bättre kommer de att uppfattas, på grund av igenkännandet och de återkommande scenerna, samtidigt som jag kan tänka mig att det blir tråkigt och enformigt. Och har man otur börjar man med att läsa den bästa och får de andra att framstå som sämre. Jag hoppas att det inte har hänt mig och jag hoppas att det inte händer er. Jag kan inte säga att det här var bland de bästa (Enquist-)upplevelserna någonsin, även om jag blev väldigt glad när Pinon nämndes, men på grund av för lite utforskande ändå hamnar på en topp tre (av tre)-lista. På Wikipedia går det att läsa att Boken om Blanche och Marie är "P. O. Enquists kanske mest fantasifulla roman".