L'élégance du hérisson

I vissa böcker letar man förgäves efter en poäng, en mening, något att hålla fast vid, beröras av, tycka om, från första sidan till den sista, utan att hitta något. I andra böcker får man lön för mödan efter en stunds kamp. Den tredje kategorin är också den mest sällsynta: böcker som lovar gott från början och som sedan fortsätter precis lika bra som man kunnat hoppas. Muriel Barberys L'élégance du hérisson (i svensk översättning Igelkottens elegans) tillhör denna sista kategori.

Den ena av bokens berättare, Renée, är portvakt i en stor fastighet i Paris. Hon är änka sedan flera år tillbaka och hon ägnar sig åt att besitta just igelkottens elegans: hon gör sitt yttersta för att spela rollen som vanlig, outbildad, smått otrevlig portvakt med katt samtidigt som hon i hemlighet läser ryska klassiker, intresserar sig för konst och har intressanta samtal med sin enda vän, städerskan Manuela.

Den andra berättaren är tolvåriga Paloma, dottern i en av de överdrivet rika familjer som har lägenhet i samma fastighet. Paloma har ingen som helst lust att, som hon säger, hamna i glasskålen, det vill säga att bli som sina föräldrar och som alla andra vuxna som simmar omkring utan mening och riktning och utan att göra någon skillnad. Därför tänker hon ta livet av sig när hon fyller tretton. Men först vill hon nedteckna sina djupa tankar och fullfölja sin beteckning över rörelser (i ordets riktiga bemärkelse, à la italiensk futurism) i världen.

När en av de andra hyresgästerna dör och den lägenheten säljs till en viss Kakuro Ozu rubbas balansen i systemet. Tillsammans med Paloma, som han snabbt stiftar bekantskap med, sätter han igång en liten undersökning för att ta reda på vad som egentligen finns innanför Renées taggar.

Hur kommer det sig att den här boken blev en riktig coup de coeur?
För det första är det för humorns skull. Särskilt Renée får mig att le för mig själv, att skratta inombords på ett sätt som jag inte kan annat än älska. För det andra är det för att Barbery får ihop allting så snyggt. Orsak, verkan, det verkar finnas en förklaring till allt. För det tredje: slutet! Så fruktansvärt lyckligt, så fruktansvärt sorgligt och så fruktansvärt bra.

Sedan skadar det naturligtvis inte att jag kände mig nödgad att skriva av flera stycken ur boken för att de klingade så fint. Även om vissa detaljer, typ namnet på fastigheten som boken utspelar sig i, redan försvunnit ur mitt huvud, vet jag att Renée och Paloma kommer att stanna hos mig länge.

(Paloma:)
Donc il ne faut surtout pas oublier tout ça. Il faut vivre avec cette certitude que nous vieillirons et que ce ne sera pas beau, pas bon, pas gai. Et se dire que c'est maintenant qui importe: construire, maintenant, quelque chose, à tout prix, de toutes ses forces. Toujours avoir en tête la maison de retraite pour se dépasser chaque jour, le rendre impérissable. Gravir pas à pas son Everest à soi et le faire de telle sorte que chaque pas soit un peu d'éternité.
Le futur, ça sert à ça: à construire le présent avec des vrais projets de vivants.