Day 30 – Your favourite book of all time

Året är 1939, platsen Little Weirwold (en by på engelska landsbygden ). En trött och stressad kvinna knackar på dörren till en liten stuga invid kyrkogården. Med sig har hon en liten och rädd pojke som runt halsen bär en kartongbit på vilken man skrivit hans namn: William Beech. Stugans ägare, den gamle enstöringen Thomas Oakley, tar motsträvigt emot pojken, vars mamma låtit honom evakueras från London enbart under förutsättningen att han ska få bo hos någon som är gudfruktig, eller åtminstone nära en kyrka.

Stackars Willie är livrädd för och ovan vid allt från lantliga företeelser som tystnad och djur till grundläggande fenomen som kamrater och mänsklig vänlighet. Men samtidigt som mörka moln drar fram över Europa och krigssituationen förvärras dag för dag börjar en relation växa fram mellan pojken och den buttre gamle mannen, en vänskap/kärlek som försiktigt borstar fram dessa individers inre och tillåter dem att börja leva (för Toms del en andra gång).

Inte konstigt då att både Tom och William blir nedstämda när ett brev anländer från den senares mor som förklarar att hon är sjuk och att hon vill ha hem sin son igen. Will tar farväl av vännerna och byn och beger sig med en väska full av presenter hem till London... Där ingenting blir som han tänkt sig.

Boken jag talar om är naturligtvis Michelle Magorians Godnatt Mr Tom. Jag har läst och lyssnat på denna bok otaliga gånger; jag vet inte när jag läste den första gången men det var antagligen ett tiotal år sedan. Jag älskade den då och jag älskar den fortfarande av hela mitt hjärta. Jag tycker att den förtjänar en plats bland klassikerna. Visserligen har den 'bara' 30 år på nacken men ännu känns den aktuell och jag tror att den kommer att fortsätta göra det även i framtiden; det är ju just bandet mellan Will och Tom som står i centrum och jag inbillar mig att mänskliga relationer kommer att vara ett aktuellt tema ungefär så länge som mänskligheten existerar.

Godnatt Mr Tom får mig att skratta, gråta och känna med - varje gång, utan undantag. Jag älskar början, jag älskar feelgood-delarna, jag älskar de mörka och sorgliga partierna och jag tycker slutet är i det närmaste perfekt.

Ingen människa är komplett, inte heller någon bok, och att utse en till sin absoluta favorit är omöjligt. Men den här boken är, om man nu kan uttrycka sig så, bäst. Läs. Jag har läst den både på engelska och på svenska, den absoluta favoriten är dock Stefan Ekmans fantastiska inläsning som i mitt barndomshem finns både på väl använda kassettband och som cd-bok. Rekommenderas starkt.