Breaking dawn

Så var det då äntligen slut på eländet - cykeln är fullbordad. Ja, jag har fallit handlöst för Edward. Ja, jag har blivit besatt för varje ny del. Ja, jag har blivit irriterad på mig själv över föregående faktum. Ja, jag har verkligen undrat varför och hur jag kan bli så trollbunden av den här historien. Men nu är det slut med det. No more!

Det känns svårt att beskriva handlingen utan att förstöra en eventuell läsupplevelse för någon annan, alltså får ni hålla till godo med min egen grova uppfattning, som lyder som följer: Första halvan var S-K-R-U-V-A-D. Sinnessjuk helt enkelt. Men oroa er inte. Andra halvan var mer eller mindre som andra halvan i alla de andra böckerna. Lagom spännande, lagom mycket tårkanalsexercis, tjockare än någonsin förr (hm, har jag sagt det förut i det här sammanhanget?). Och en helt okej avslutning.

Jacob agerar berättare i en del av boken, och det märks att Meyer har ansträngt sig för att han ska få en egen, humoristisk ton. Jag tycker inte riktigt att hon lyckas; största skillnaden mot Bellas berättarstil blir att Jacob har längre och mer talande kapitelrubriker. Trots det är jag tacksam för att han i alla fall har en liten gnutta humor kvar, någon måste ju ha det. Edward slår mig nu som komplett humorbefriad. Antagligen har han gradvis tappat det som kunde få mig att le elakt med honom när jag läste Twilight, tills han nu blivit... gammal. Både han och Bella börjar närma sig någon sorts psykisk medelålderskris. Huga.

Jag tror inte att jag kan säga något smart om den här boken (för smarta iakttagelser kan man till exempel söka på bokhora eller gå in på vampyrhora), jag har helt enkelt en hatkärlek till hela serien som gör att jag är glad! att jag avslutat den, samtidigt som jag har en mycket lätt känsla av den separationsångest som jag brukar få när jag avslutar en riktigt bra bok. Hej då Edward, hej då Bella. Och du Stephenie, bry dig inte om att publicera Midnight Sun, det vore väl bra onödigt.