We need to talk about Kevin

Eva Khatchadourian var nästan en vanlig förortsmamma. Tills hennes son Kevin löpte amok och dödade X antal elever i en skolmassaker. I boken följer vi berättelsen om henne och Kevin i form av en korrespondens från Eva till ex-maken Franklin.

Vad kan driva någon till att mörda sina skolkamrater? Hur lever man vidare efteråt och vad gör man när man träffar föräldrarna till de barn som mist livet på grund av ens son? Vad säger man till sin son när man hälsar på honom i fängelset? Breven är Evas sätt att själv försöka förstå hur och varför det gick som det gick, och att till fullo förstå det inträffade.

De första fem sjättedelarna av boken ger det obekväma intrycket att onda människor existerar: att man kan vara ond från födseln, ingen kan göra något åt det. En väldigt obehaglig tanke. I slutet klarläggs dock en del händelser som gör berättelsen och Evas beteende och känslor mer trovärdiga och uthärdliga.

Jag antar att det är författarinnans ämnesval och försök att klarlägga motiv och drivkrafter för de elever som genomför skolmassakrer, samt hennes beskrivning av situationen för de efterlevande, som gjort att Lionel Shrivers We Need to Talk About Kevin belönats med The Orange Prize.

Man läser inte den boken för nöjes skull. Att den är obehaglig, skrämmande, störande och frånstötande är antagligen den bästa anledningen att läsa boken. Den fick mig att bli galet rädd för att någonsin skaffa barn, och så när att helt tappa tron på mänskligheten.

Språket i boken är inte det lättaste, det förekommer en del ovanliga ord, men boken finns även översatt till svenska, med titeln Vi måste prata om Kevin.