Sidor

Dopamine nation

Läkaren Anna Lembke som arbetar med patienter som är missbrukare skriver om hur dopamin och en ständig strävan efter ökad njutning och minskat obehag bara gör oss olyckliga. Detta genom att berätta om patienter hon hjälpt och hur de gjorde för att bryta sitt beroende.

Det är någonting i tonen som inte alls funkar för mig. Inledningen är obehaglig, hon liksom frossar i patienternas elände. Hennes beskrivning av sitt eget självutnämnt tvångsmässiga läsande av romance-böcker jämställs med patienter som missbrukar alkohol eller knark (sorry Lembke men jag tror att din abstinens var ganska enkel att hantera i jämförelse). Och samtidigt finns det något självgott (amerikanskt, antar jag) i hennes beskrivningar av hur hon löst problem, satt upp regler för sina barn osv osv. Vissa öppna dörrar slås in om och om igen och andra plattityder avhandlas på någon sida och utan substans ("sluta fly från världen, vänd dig om och ta dig an den istället."). 

Jaså så får man visst inte göra... Vad hände med "för mycket av det goda kan vara underbart"?

Mest längtade jag efter att boken skulle ta slut och undrade varför jag egentligen reserverat den från första början.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar