På jakt efter chiclit/romance med en Ali Hazelwood-aktig kuliss hittade jag Christina Lauren, tydligen pseudonym för författarduon Christina och Lauren. Deras The Soulmate Equation påminner mer om Marian Keyes än om Ali Hazelwood, men är inte desto mindre en trevlig läsupplevelse.
Jessica "Jess" Davis är 30 och lever i en mysig men skör bubbla innehållande dottern Juno, sin mormor och morfar, bästa kompisen Fizzy och så en frånvarande periodare till mamma. Jess är frilansande statistiker, och på dagarna sitter hon och Fizzy tillsammans på ett fik och jobbar. Fizzy, som för övrigt är underbar, arbetar nämligen som författare. Hon skriver romance, och använder helt samvetslöst allt som sker omkring henne som inspiration. Ett perfekt tillfälle för författarna att kommentera fördomarna kring sitt eget yrke:
""Sounds like the literary world and Fizzy."
His brows went up. "Oh yeah? How so?"
"You wouldn't believe the things people say to her about writing romance. Calling her books 'trashy' and 'guilty' like they're something to be ashamed of. Even in interviews. She's been asked what her father thinks of her writing sex scenes.""
Varje morgon vid åttasnåret kommer en snygg men tystlåten man in på Jess och Fizzys stammishak. Han köper sin kaffe utan att ens titta på någon, och går sedan därifrån igen. En dag får Jess och Fizzy veta att mannen i fråga driver någon sorts matchmakingtjänst. Jess får ett infall, stannar honom när han är påväg ut med sin kaffe och inleder ett samtal. Han lämnar sitt visitkort: Dr River Peña. Redan samma dag åker väninnorna på studiebesök till hans kontor och får reda på att det rör sig om en app som matchar ihop människor baserat på deras DNA. Fizzy skapar sig genast en profil, Jess är mer tveksam.
Så händer det sig ändå att hon skickar in sin DNA, och får en superhög matchning... trumvirvel... med River. Nu vill företagets styrelse betala Jess för att dejta honom i reklamsyfte. Och så börjar ett klassiskt sunny-meets-grumpy fake-relationship-drama... Som också väcker intressanta frågor kring hur det skulle kännas att dejta någon som du statistiskt sett borde passa ihop med. Härligt? Eller mest... pressat och läskigt?
"She laughed. "River is attractive. We can all see that." She made the mistake of instinctively glancing his way when she said this and noticed a tiny muscle twitching upward at the corner of his lips. It made her feel softer, bending toward him, and self-preservation swelled up in her throat. She hated it. "But speaking to him is like having a conversation with a grouchy calculator.""*
Just nu var The Soulmate Equation exakt vad jag ville ha. Jag kan inte låta bli att le medan jag läser, och jag längtar hela dagen till nästa lässtund. Det är fluffigt och gosigt och roligt och dumt. Författarna blandar på ett intressant sätt "show, don't tell" i form av att faktiskt låta River ta hand om Jess istället för att bara prata om att han vill göra det, för att därefter gå rakt på sak och skippa beskrivningar av ögon och hår till förmån för mer direkta beskrivningar som "sex on legs" och "hunk of male magic." Allt är som jag ville ha det utom den obligatoriska komplikationen runt mitten (intressant, men inte så trovärdigt skriven) och epilogen. Epilogen är lökig och orealistisk och jag kan inte förstå varför ingen har strykt den.
I sitt författartack skriver författarna att "we write to make you happy" och jag kan inte säga annat än att de lyckats. Boken har fått en fristående uppföljare som heter The true love experience och handlar om Fizzy. Jag är inte säker på att hon känns som huvudpersonsmaterial - hon är en underbar sidekick - men jag kommer att sätta upp boken på läslistan ändå. För läsning om några veckor, eftersom romance gör sig bäst i små doser.
* Kan någon berätta för mig vad det innebär att känna självbevarelsedriften välla upp i halsen? Eller är det jag som är dålig på engelska?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar