Dunning-Kruger-effekten

Flera gånger har jag scrollat förbi denna roman i kategorin "Bibliotekarierna tipsar" i e-biblioteket för att jag trodde att det var en fackbok om Dunning-Kruger-effekten. Dunning-Kruger-effekten är enkelt forumlerat fenomenet att man kan vara för dum för att fatta att man är dum. Det var alltså inte en fackbok om detta Andrés Stoopendaal hade skrivit, utan en roman om en snart trettioårig Göteborgares framfart under värmeböljan 2018.

Huvudpersonen ägnar sig under denna period åt att jobba deltid på en kommunal enhet som lyder under MSB, supa, skriva, fundera över sig själv och ta hand om sin flickväns hund. I ärlighetens namn händer inte särskilt mycket. Vi får ta del av huvudpersonens överlägsna, pretentiösa tankar, uttryckta i alldeles för långa meningar och med massor av "svåra" ord. Exempel: "Dels, som jag uppfattade det, denna (för hennes egen klass) fullständigt hemtama och hem-lika lyx och dels - dold - som en ytterst obscen leksak i ett Kinder- eller snarare Fabergéägg - inom denna suveräna manifestation av status, rikedom och prestige, kultur och impeccable taste - dess fullständiga, hemliga och o-hem-lika motsats: Missbrukets trasor och trasighet; en veritabel cancersvulst."

I början tycker jag att det är lite kul, jag ler i mjugg åt det högtravande, tänker att det definitivt är huvudpersonen som är så dum att han tror han är smart. Men efter ett tag blir jag ganska less, det är mycket snack och lite verkstad. Särskilt uttråkad blir jag av den så kallade Houellebecq-texten som är ett av huvudpersonens egna alster. Helt klart är huvudpersonen mer intresserad av teorier än vad jag tydligen är. Jag är väl vad han beskriver som en normie, eller till och med en NPC.

Efter en blöt festkväll inträffar dock en nära ögat-upplevelse som får huvudpersonen att börja ifrågasätta sina livsval. Han tar en paus från supandet och förefaller börja uppskatta sin omgivning mer. Kanske påbörjar han sin resa mot att också bli en normie och gilla läget? Kanske är det en s k bildningsroman, kanske inte. Jag tycker liksom inte att huvudpersonen känns genuin, eller autentisk som han skulle ha sagt, varken före eller efter sin lilla inre resa. Det känns som att han bara spelar.

Det här tar jag med mig från denna bok: kanske lärde jag mig lite mer om Jordan B. Peterson? Jag började definitivt fundera på om jag borde läsa något av Houellebecq, även om denna bok kanske snarast är ett argument mot.

Kan inte säga att jag rekommenderar denna bok men den skulle säkert vara intressant att jämföra med exempelvis J.D. Salingers Catcher in the rye.