Inspirerad av Stjärtmes poesimaraton i form av The Sealey Challenge börjar jag scrolla igenom kategorin Poesi i e-boksappen. 300 titlar finns tillgängliga, varav en del på språk jag inte behärskar. Mycket är klassiskt, Iliaden, Edith Södergran, Harry Martinson. Jag scrollar, letar efter något som inte känns läskigt. Är jag rädd för poesi? Rädd att känna mig dum när jag inte förstår? Rädd att tycka att det är platt fast det egentligen är för att det underförstådda flög över mitt huvud?
Min ängslan inför genren och den lilla mängd poesi jag läst hör kanske ihop, en självförstärkande loop. Mina bästa är i ungdomsgenren, Jinx av Margaret Wild, Brevet från dig av Lena Sjöberg. Men Aniara av Harry Martinson gjorde också ett intryck. Kanske ett fan av "poesi-romanen" med andra ord? Heter det så? Och diskbänksrealismen, bokstavligt nästan, i Solja Krapu, fast jag bara läst enstaka dikter, Det började så oskyldigt med diskbänken, Jag behöver busschauffören, tack kulturlägret jag gick på en sommar i högstadiet.
Med detta som hela mitt poesibagage chansar jag på the princess saves herself in this one från 2016 av amerikanska Amanda Lovelace. Boken är tillägnad Harry Potter, även om hans namn aldrig nämns rakt ut - gissar att Lovelace inte är ett fan av JK Rowlings åsikter om könstillhörighet, och det är fint. I fyra delar beskriver hon först en strulig barndom, präglad av psykisk misshandel, ätstörningar, ensamhet. Sedan sorgen när döden börjar härja familjen, och en destruktiv första kärleksrelation. Slutligen den självräddning titeln hänvisar till... men läser man texten låter det onekligen som att en ny kille, en som tar världen med storm och blir hennes prince charming genom att kliva över den ribba som det otrevliga exet placerat lägre än lägst:
"I. he calls me
gorgeous.
II. he reads
all my favorite books
& then asks for
more.
III. he knows
exactly how to make my coffee.
("light & sweet,
just like you," i
always joke to him)
IV. he asks me
how i am doing
every single day
& he
genuinely
cares to hear
the answer.
V. best of all,
i know he will
still love me
when he
wakes up
tomorrow morning.
- five things you made me think weren't possible"
har en hel del med den saken att göra. Den sista delen, you, handlar inte så mycket om författarens liv utan är något av ett ostrukturerat peptalk till läsaren och tilltalar mig inte särskilt.
Det här var absolut ingen favorit. Inte för att jag upplever att jag inte förstår, utan för att det inte tillför mig något, knappt förmår beröra mig. Visserligen är det intressant att se hur poesi (om det nu är vad vi har i denna bok) kan förmedla mycket med få ord. Uppväxtskildringen får mig att tänka på I'm glad my mom died. Sedan får klyschor om att vara en älva i converse mig att rysa.
I min osäkerhet kollar jag ibland vad andra tyckt om en titel jag läst genom att gå in på Goodreads och läsa recensionerna. I nio fall av tio hittar jag någon som uttryckt det jag känner fast roligare, kortare, mer mitt i prick, så det är inget vidare för bloggmotivationen... Men det finns något fint i att hitta andra som läst samma verk och känt samma sak, i det här fallet: typ inget. Många tycker att det känns som MySpace på 00-talet och jag håller med. Andra säger att det inte/är poesi/för/att man/m i s s b r u k a r/space och/enter -missunsam kritik. Där kan jag inte uttala mig, för jag vet inte vad poesi är.
På Goodreads ser jag också många säga att det här är ungefär som Rupi Kaurs Mjölk & Honung, som jag funderade på men efter lite efterforskningar (på Sandra Beijers blogg) kom fram till att jag antagligen inte skulle uppskatta särskilt mycket. Så jag gör en mental anteckning att hålla mig borta från den, nästa gång jag vågar mig på poesi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar