Love on the brain

Och så slänger vi in lite mer Romace i form av en klassisk enemies-to-lovers/small-and-tall/damsel-in-distress i klassisk Ali Hazelwood-akademisk miljö. Den kvinnliga huvudpersonen Bee är denna gång hjärnforskare varför de ständigt krystade kapitelnamnen (som jag snabbt lär mig att hoppa över helt och hållet) är kopplade till olika områden i hjärnan.

Jämfört med övriga Ali Hazelwood (vars hela bibliografi jag tydligen är på väg att gå igenom) skulle jag säga att Love on the brain har något färre/kortare sexscener och något mer fokus på intrigen (en astronauthjälm som de båda huvudpersonerna ska utveckla tillsammans trots att de är "fiender" sedan doktorandtiden). Tror jag. Annars var det ganska samma lika.

En fundering när jag läste denna bok: varför tror Hazelwood att hennes för evigt vrålmuskulösa manliga huvudpersoner ska gilla just långdistanslöpning? Har hon sett hur löpare brukar se ut?

För övrigt lyssnade jag efter tips av Stjärtmes på P1 Kropp&Själ om självhjälpslitteratur. Ett helt okej avsnitt. Där gjordes en intressant observation att självhjälp, liksom romance, främst läses av kvinnor och därmed har låg status inom litteraturen. Är det verkligen därför? Eller är det för att båda kategorierna tenderar att följa en bestämd mall, kännas som samma bok om och om igen? Det gäller väl i så fall även deckare, som väl är en mindre bespottad genre? Vad har egentligen hög status inom litteraturen?