Förnuft och känsla är Jane Austens första bok, utgiven 1811. Elinor och Marianne Dashwood är systrar, tillhör någon sorts nedre överklass och är i den ålder där det kan börja bli aktuellt att gifta sig. Elinor är den förnuftiga av de två, medan Marianne liksom systrarnas mamma Fru Dashwood (d.ä. - systrarna har också en halvbror vars fru också går under Fru Dashwood) låter känslorna ta överhanden. Elinor fastnar därför för sin halvbrors frus bror Edward som är lågmäld och vet hur man för sig korrekt, medan Marianne faller hals över huvud för en vacker slarver, Willoughby. De senare börjar uppvakta varandra med en större entusiasm än vad som anses passande.
Inte helt oväntat visar sig Willoughby vara helt opålitlig, men när även Edward visar sig ha mörka hemligheter ser det plötsligt ut som att ingen av de båda systrarna ska bli gift; det är inte tillräckligt många sidor kvar för att det ska gå för sig att introducera helt nya karaktärer... eller? Till slut ordnar allt sig dock till det bästa (annars hade det väl inte varit romance).
Det kan ju vara för att jag inte läst den förut, men jag upplever Förnuft och känsla som mindre förutsägbar än Stolthet och fördom. Annars har de gott om likheter - huvudpersonerna är systrar som måste gifta sig till förmögenhet eftersom de av olika anledningar inte får ärva tillräckligt. Systrarna har olika karaktärsdrag som för dem åt olika håll. Förnuft och känsla känns dock som mer av en lektion i hur man ska bete sig och en uppmaning att man ska lägga band på sina starka känsloyttringar än Stolthet och fördom där systrarna helt enkelt är olika och den ena inte nödvändigtvis överlägsen den andra.
Den svenska översättningen av Förnuft och känsla som jag läste flöt inte lika bra som översättningen av Stolthet och fördom men så var de också utförda av olika personer och vid olika tidpunkter. Läsupplevelsen och läsglädjen var ändå god!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar