Doktor Glas

Läs en klassiker i sommar! sa e-bibblan (som är mellan avtal och därför saknar det mesta som är nytt och svenskt). Okej, sa jag och valde Hjalmar Söderbergs Doktor Glas från 1905.

Tyko Gabriel Glas, vars fullständiga namn nämns exakt en gång då han i övrigt går under (doktor) Glas alternativt jag, då romanen är hans dagboksanteckningar, är en ensam man som driver runt i Stockholm. Av olika anledningar är hans familj, bortsett från brodern Ernst som emigrerat, tillika hans ungdomskärlek alla döda. Kvar är ett par bekanta och jobbet som läkare, som känns motigt och meningslöst.

Entré för den unga, vackra pastorsfrun Helga Gregorius, som söker upp doktor Glas på hans mottagning och undrar om han i makt av sitt yrke kan förmå hennes make att avstå samliv med henne, helt enkelt för att han äcklar henne. Till saken hör också att Helga har en älskare, och att doktor Glas har en grej för förälskade tjejer - oavsett om det är han som är objektet för förälskelsen. Eftersom doktor Glas alltså fattar tyckte för Helga går han henne till mötes, men när rådgivningen inte får önskad effekt börjar han fundera över mer drastiska metoder för att hjälpa Helga.

Att läsa den här boken ger mig mild dödsångest. Doktor Glas lägger så lite värde i ett människoliv,  även sitt eget. Sättet han slänger sig med möjligheten att dö och döda gör mig obekvämt medveten om att vi inte vet när vår tid är ute, att vi bara har de här ynka dagarna på jorden och sen är det slut och allt är meningslöst och ja... det är inte direkt några positiva känslor som väcks, helt enkelt.

Icke desto mindre förstår jag att boken fått klassikerstatus då den väcker just sådana frågor och dessutom lämnar en del utrymme för spekulation kring doktor Glas psykiska hälsa, agerande och motiven där bakom, samt de eviga frågorna om vad som hade hänt om bara, och huruvida efterspelet till hans "stora handling" är rimligt. Vad borde ha hänt? Hur hade du agerat?

Bröd & mjölk

Bröd & mjölk är en kvinnas berättelse om hennes relation till mat och minnen kopplade till olika maträtter. Det är allt ifrån mandariner, som hon hetsåt en gång när hon var liten, risgrynsgröt som hennes mormor gjorde och som hon försökte göra om för att ge sin dotter samma omvälvande upplevelse, till hennes mammas ointresse för mat i hennes barndom. Det känns lite som att hon skriver detta för att ta reda på varför hon har en sådan problematisk relation till mat, där hon ibland hetsäter och lämnas med tomhet.

Bröd & mjölk var behaglig att läsa, språket flyter på väldigt lätt, men det var kanske lite för repetitivt ibland. Det kändes lite samma samma, men det gör den inte dålig. Det är en kort och naggande god roman som jag tyckte om. Jag sträckläste Karolina Ramqvists roman Alltings början för tio år sedan. Hoppas det inte dröjer ännu ett decennium innan jag läser något mer av henne igen. 

Morgonstjärnan

Finns det några författare som personer i mitt skrå gemensamt verkar vurma för är Karl Ove Knausgård definitivt en av dem. Jag har hållit mig på avstånd, missade när vågen med Min kamp var liten och sedan blev det nästan oöverkomligt, passé? 

När det blev klart att vi skulle åka på tågluff den här sommaren började kugghjulen genast snurra. I mitt huvud uppkommer alltid samma frågor inför en resa: Hur många böcker ska jag ta med mig? Många korta eller en tjock? Vilka böcker har jag hemma som jag kan tänka mig lämna när jag har läst ut dem? Till slut landade jag i beslutet att bara ta med mig en (biblioteks)pocket på 664 sidor av en författare jag inte läst tidigare och därmed riskera att jag bland annat inte hade med mig någon självvald lektyr på en resa där packningen var av största vikt - om det inte skulle funka mellan mig och Knausgård. (Helt utlämnad var jag inte. Mitt sällskap hade med sig böcker som jag visserligen redan hade läst men det var ett gäng antal år sedan och så kunde jag ju alltid köpa någon på vägen.)

Jag frågade en kollega om det var en bra idé, för man vill ju ha en bra bok på en resa men inte en bok som är bättre än själva resan. Han svarade att det var en alldeles utmärkt idé. För det fanns ju även fördelar: Jag skulle få tid till att ägna mig åt endast en roman och hur ofta ger jag romaner på över 600 sidor ens en chans? (Svar: Sällan, om någonsin). Och jag skulle inte behöva gå in i flera nya olika världar samtidigt som jag befann mig på en resa med många intryck varje dag. 

Morgonstjärnan utspelar sig i trakterna kring Bergen och vi får följa ett spännande galleri av karaktärer, under några dagar som en ny och stor stjärna uppenbarar sig på himlen och allt blir lite... Märkligt. Det är verkligen en dålig pitch, men jag kan inte beskriva det på annat sätt. Stämningen är inte långt ifrån Murakamis IQ84, men råare och närmare verkligheten (eller ja, Sverige). Det är inte så mycket som händer, det är som att det läggs en till basslinga i bakgrunden och man bara... väntar? Det enda man kan göra är att hänga med. Alla karaktärer har sina egna kapitel och några är helt avskilda från varandra. Vissa karaktärer är så osympatiskt skildrade att man undrar om de finns i verkligheten. 

Sedan älskar man ju böcker som får en att känna sig lite smartare! I Morgonstjärnan är det en enslig karaktär, Egil, som tar upp existentiella frågor och Bibeln.

Jag läste 300 sidor på tre dagar, men det tog ändå tre veckor för mig att läsa ut den, till viss del för att jag ville dra ut på det men också för att romanen avslutas med en ganska tung essä som jag inte riktigt kände att jag hade ork för. Sedan lämnas många trådar lösa, som jag hade hoppats skulle få sina förklaringar i den andra boken, men delarna verkar vara fristående? Detta till trots så väljer jag ändå att lägga den under Mesarnas favoriter. Det var längesen som en bok grabbade tag i mig som denna gjorde.

Att ta med sig Morgonstjärnan visade sig vara ett av resans bästa beslut. Jag kommer alltid komma ihåg den här sommaren som då jag läste Morgonstjärnan på ett nattåg från Malmö till Berlin, i en lägenhet i Venedig, vid en flod i Florens, vid en sjö i Arona och i en lägenhet i Colmar. 

Vikarien

Vikarien av David Norlin påstods i någon recension jag läst vara en bladvändare där ingenting händer, eller nåt ditåt. Spontant kändes det tilltalande. Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag inte håller med. Visserligen är boken tjock och har en starkt diskbänksrealistisk prägling, men det hinner också hända mycket under de två år under vilka boken utspelar sig. Att det sedan är utspätt med dialoger där folk säger typ "Du. Jag fattar om det känns läskigt" eller "Det känns jättebra. Hon bryr sig, det märker man." är en annan femma.

Huvudpersonen Anna är på väg tillbaka från en utmattning som drog igång ungefär samtidigt som hennes första långa förhållande tog slut, och en halv uppsats innan hon skulle ha fått ut sin lärarexamen. Med utmattningen följde en stor ensamhet; utan jobb och utan ork att träffa folk är det bara en gammal pappa och bästa vännen Malin, som precis fått barn, kvar. Nu får hon ett detidsjobb som lärarvikarie på högstadiet, och ska tillbaka in i den skoningslösa skolvärlden.

Det är svårt att säga så mycket mer utan att spoilers. Även dagstidningarnas recensioner undviker att säga för mycket om intrigen, möjligen för att en av de saker som gör boken läsvärd är den deckarlika vad ska hända nu-stilen. Inte sällan med cliffhangers som gör att jag måste läsa en sida till... och en till... Men något oväntat händer det något med boken ungefär halvvägs in, något som så småningom påminner mig om känslan i RF Kuangs Yellowface. Jag börjar tycka mer och mer illa om Anna. Jag förstår mig inte på henne och ju fler (i mina ögon) dåliga beslut hon fattar desto mörkare och mer mardrömslik blir tonen. Kanske är det bokens tema, hur ensamhet, samhällets förväntningar och påfrestningar plus ett mängd obehandlat trauma kan påverka en person.

Det här gillar jag: diskbänksrealismen, det blir inte förutsägbart och gulligt utan mer frustrerande och förvirrat. Trådar lämnas hängande, vissa berättelser får man bara ett brottstycke av. Typ som i riktiga livet. Annas bästa kompis Malin och deras relation som trots fel och brister känns ömsesidig och uppriktig. Hur Norlin bygger upp mot bokens vändpunkt på ett sådant sätt att man verkligen kan se den komma i all sin eländighet.

Det här gillar jag inte: Annas beslut och hur hon handlar. Hur hon försöker göra gott men inte ser hur vårdslös hon är om sina medmänniskor. Scenen där hon träffar ett gäng ungdomar i Sydeuropa - här tappade vi bort realismen, hoppsan. En viss manlig karaktärs velighet, kanske realistisk men kan män sluta flyta runt och förlita sig på att andra (kvinnor) ska bestämma åt dem? Slutet.

På det stora hela är det en välskriven bok, som jag upplever som jobbig att läsa. Feel bad, typ.

Backlashen

Blev nyfiken på Irena Požar, chefredaktör för Vecko-Revyn och krönikör i Aftonbladet, för att hon ibland skriver intressanta texter i den senare (och ibland texter om att alla som inte vet exakt allt om Taylor Swift är obehöriga att ha en åsikt om hennes konserter). Lånar hennes bok, Backlashen, om vad som hände efter #metoo.

I förordet skriver hon att det är en bok som uppstått ur ilska och indignation, men tonen är för det mesta snarare saklig och fundersam, än arg. Požar skriver om hur hon, då 25 år gammal, trodde att #metoo skulle förändra allt men redan något halvår senare inser att de faktiska resultaten blev små, att kvinnorörelsen/feminismen/jämställdheten tappat mark snarare än tvärtom. Var det värt allt lidande det innebar att berätta om trakasserier och övergrepp, när ingenting egentligen verkar ha förändrats?

När hon skriver om hur vittnen från #metoo blivit kallade häxor jag associerar förstås till Haggor som jag kämpade mig igenom för några månader sedan. Jag upplever att Smith (som skrivit Haggor) skyller rekylerna efter kvinnorörelsens olika vågor på andra kvinnor och "nya" feminister, medan Požar tycker att skulden ligger hos patriarkatet: främst männen men också de kvinnor som medvetet eller ej går deras ärende.

Backlashen är kort. Antagligen får Požar möjlighet att uttrycka det hon ville, gott så. För min del hade hon gärna fått inkludera lite mer av feminismens historia eftersom hon strävar efter att placera #metoo i en historisk kontext och jag är för lat för att själv läsa på. Å andra sidan refererar hon flitigt till Witt Brattströms Historiens metoovrål och den täcker säkert den biten. Kanske hade hon (eller hennes redaktör) hellre än att mata ur sig mer text gärna fått ägna lite mer tid och kraft åt korrektur. Det förekommer stavfel, särskrivningar och utelämnade ord på var och varannan sida och för mig stör det läsningen, och tar fokus från innehållet.

Icebreaker

Jag önskar att jag hade drivet att göra en ordentlig analys, eller snarare sågning, av denna plottriga bok (som vad jag förstått "trendat på Booktok" och stärker mig i tanken att TikTok inte är för mig). Det finns SÅ MYCKET att angripa i denna bok där intrigen är tunnare än den meningslösa is en av karaktärerna går igenom i en tämligen meningslös scen. Det hade kunnat bli en sådan där roligt elak text. Men jag orkar inte. Kanske googlar upp nåt senare.

Ramberättelsen till de tusen osammanhängande små intrigerna i denna bok är ungefär: snygg college-hockeykille blir blixtförälskad i snygg college-konståkerska, uppvaktar henne en kort period, varefter de blir ett par och den fortsatta intrigen består av att de ligger hela tiden och så lite strul med konståkning däremellan.

Jag fattar inte poängen. Ingen av karaktärerna känns levande eller ens rimlig, deras handlingar är ofta lika korkade som ogrundade. Förmodligen ska det kännas autentiskt, typ unga människor gör dumma saker, men inte såhär dumma ändå. Boken utmärker sig för övrigt som ungdomsbok (eller snarare ung vuxen, en uttalad rekommendation om ålder 18+ finns precis i början) genom att betona vikten av t ex kondomer, preventivmedel, samtycke, terapi och att kommunicera sina känslor. Samtidigt finns en ton av våldsromantik. Jag förstår inte varför den stereotypa romance-hjälten anno 2024 måste vara rik, biffig, varm och överbeskyddande på gränsen till våldsam. Kanske är jag här präglad av Emma Hambergs Linas Kvällsbok 2, där det tydligt framgår hur det är 0% romantiskt när ens kille hamnar i slagsmål.

Utöver för många, osammanhängande små berättelser som aldrig utvecklas ordentligt är det också, enligt mig, för mycket sex, för många karaktärer, för många ord och sidor i första allmänhet. Jag avråder vänligt men bestämt från den här boken, och bannar återigen mig själv för att jag väljer dumma romance-böcker istället för något som är intressant.

Ett sista irritationsmoment: hur svårt ska det vara att sätta rätt hårfärg på karaktärerna på omslagsbilden?

Det värsta är att det kommer något som verkar vara en fristående uppföljare snart, och att jag faktiskt är lite nyfiken på den. Herregud hjärnan, sluta skrika efter skräp?

Förnuft och känsla

(Kan någon förklara för mig vad grejen med maneten är?)

Förnuft och känsla är Jane Austens första bok, utgiven 1811. Elinor och Marianne Dashwood är systrar, tillhör någon sorts nedre överklass och är i den ålder där det kan börja bli aktuellt att gifta sig. Elinor är den förnuftiga av de två, medan Marianne liksom systrarnas mamma Fru Dashwood (d.ä. - systrarna har också en halvbror vars fru också går under Fru Dashwood) låter känslorna ta överhanden. Elinor fastnar därför för sin halvbrors frus bror Edward som är lågmäld och vet hur man för sig korrekt, medan Marianne faller hals över huvud för en vacker slarver, Willoughby. De senare börjar uppvakta varandra med en större entusiasm än vad som anses passande.

Inte helt oväntat visar sig Willoughby vara helt opålitlig, men när även Edward visar sig ha mörka hemligheter ser det plötsligt ut som att ingen av de båda systrarna ska bli gift; det är inte tillräckligt många sidor kvar för att det ska gå för sig att introducera helt nya karaktärer... eller? Till slut ordnar allt sig dock till det bästa (annars hade det väl inte varit romance).

Det kan ju vara för att jag inte läst den förut, men jag upplever Förnuft och känsla som mindre förutsägbar än Stolthet och fördom. Annars har de gott om likheter - huvudpersonerna är systrar som måste gifta sig till förmögenhet eftersom de av olika anledningar inte får ärva tillräckligt. Systrarna har olika karaktärsdrag som för dem åt olika håll. Förnuft och känsla känns dock som mer av en lektion i hur man ska bete sig och en uppmaning att man ska lägga band på sina starka känsloyttringar än Stolthet och fördom där systrarna helt enkelt är olika och den ena inte nödvändigtvis överlägsen den andra.

Den svenska översättningen av Förnuft och känsla som jag läste flöt inte lika bra som översättningen av Stolthet och fördom men så var de också utförda av olika personer och vid olika tidpunkter. Läsupplevelsen och läsglädjen var ändå god!

Tankar efter en pandemi

Tankar efter en pandemi: och lärdomar inför nästa är en biografi av vår före detta statsepidemiolog Anders Tegnell, skriven i samarbete med journalisten Fanny Härgestam. Den senare var också med och skrev Hans Roslings biografi och stilen är mycket snarlik. På Internet ser jag att stilen beskrivs som "lågmäld" men jag skulle nog hellre säga "platt" eller "torr" om jag ska vara ärlig. Är detta ett signum för Härgestam eller bara ett symtom av att Tegnell och Rosling är (respektive var) torra vetenskapssnubbar? Hur som helst är jag inte ett fan. Det funkar, men själva ord- och berättarglädjen uteblir. Kanske behövs ingen sådan i denna typ av biografi? Jag saknar den ändå.

I boken beskriver Tegnell hur arbetet på Folkhälsomyndigheten FHM såg ut före, under och efter pandemin. Hur de resonerade, vilka frågor de brottades med. Vad som blev som de förväntade sig och när de blev överaskade. Han berör också personkulten som uppstod kring honom själv och hur media plockade ut e-postkommunikation och lyfte saker ur sitt sammanhang.

Det skrivs också mycket om hur FHM:s beslut skilde sig mot många andra länders pandemihantering och hur andra tyckte att Sverige gjorde för lite och var oförsiktiga. Tegnell menar däremot att det var av ren försiktighet som de inte agerade mer drastiskt. Omsorg för samhället innebar i deras ögon inte att till varje pris undvika smitta, utan att göra rimliga avväganden för att hålla nere trycket på sjukvården (platta ut kurvan minns vi väl alla) samtidigt som människor, och samhället, kunde fortsätta leva. Hans besvikelse över att man inte kunde komma överens om en gemensam linje i norden/EU står i viss kontrast mot hans slutsats att pandemiåtgärder är kontextberoende och behöver se olika ut i olika länder beroende på en rad olika faktorer.

Under läsningen blir det tydligt hur underligt det är när alla och envar ska ha åsikter om något trots att man inte har särskilt goda kunskaper på området. "Plötsligt var alla epidemiologer". Själv minns jag mest hur glad jag var att jag inte hade Tegnells jobb. (Han skriver dock om de många statistiker och modellerare som jobbade med detta och det låter i ärlighetens namn ganska kul.)

Utöver Covid-tråden finns ett mellankapitel om Tegnells uppväxt och hur han hamnade på FHM. Helt okej intressant. Under vissa delar av detta får jag en känsla av att detta var något som förlaget alternativt Härgestam verkligen ville ha med, medan Tegnell hellre ville fokusera på Covid, och att det hela därför blir lite halvhjärtat. Okej då jag berättar väl då om jag måste, men det blir inte speciellt levande och detaljer och anekdoter känns ofta irrelevanta.

Mitt helhetsomdöme är att detta är en ganska torr bok med låg åh fan-faktor (för att låna ett begrepp från sommarpratsrecensionerna... Visst har Tegnell sommarpratat för något eller några år sedan? Jag får kanske gå in och lyssna i efterhand). Den väcker däremot intressanta funderingar hos mig, i form av hur snabbt jag ändå lämnat pandemin bakom mig och liksom glömt att vi var tvungna att begränsa oss under flera års tid. Förträngt, kanske. Jag blir lite sugen på att läsa fler böcker med Covid-tema, kanske en roman nästa gång?

Three men in a boat

I slutet av juni hade vi sista fysiska bokcirkelträffen före semestern. På mitt initiativ hade vi läst Three men in a boat av Jerome K Jerome, först utgiven 1889. Tre män och en hund åker på semester i form av båttur på Themsen. Jag trodde först att det var någon typ av kryssning, men det visar sig snart att de ska ut med en mindre båt (en "Thames camping skiff" enligt Wikipedia) som kan ros alternativt seglas. Männen som förefaller vara en hoper lata oduglingar stöter på en rad motgångar, tältduken som hör till båten är svårmonterad, övernattningsställena på land är fullbelagda, flodvattnet är för kallt eller för smutsigt, vädret för dåligt och så vidare och så vidare.

Inledningsvis tyckte jag att Three men in a boat var den ganska kul och tidlös, och klappade mig själv på axeln för att ha gjort ett hyggligt bokval. Sedan spårar det ur och blir en mix av slapstick där alla skämt dras fem steg för långt (vi förstod poängen redan efter första exemplet, Jerome!), menlösa naturbeskrivningar och oförklarliga, underliga sidospår. 

Efter att ha konstaterat att halva bokcirklen (den historieintresserade) gillade boken och andra halvan (vi andra) tyckte den var tråkig diskuterar vi upplevelsen av semester jämfört med förväntningarna på densamma, och huruvida det verkar kul att ro på Themsen. Sedan lägger vi boken på hyllan och tar sommarlov från även den cirkeln.