Life changes in the instant.
You sit down to dinner and life as you know it ends.
The question of self-pity."
Så inleds Joan Didions The year of magical thinking, som börjar med att hennes make, författaren John Gregory Dunne, avlider i en hjärtinfarkt en kväll mellan jul och nyår år 2003. Samtidigt ligger deras vuxna dotter på sjukhus och svävar mellan liv och död.
Didion vrider och vänder på dagarna före, dagarna efter, dagen. Snirklar fram och tillbaka mellan då och nu. Vågar upprepa sig, vara tjatig, klart hon ältar, vem hade inte gjort det. Hon undersöker också vad andra (forskare, psykologer, författare, poeter) skrivit om sorg. Söker förklaringar, söker svar.
Det där magiska tänkandet i boktiteln är hennes omskrivning för hennes så kallade galenskap, att hon inte vill slänga hans skor för han behöver ju dem när han kommer tillbaka.
När jag insåg att den här boken handlade om sorg (lånade den som ett blankt blad, visste absolut ingenting) trodde jag att den skulle drabba mig på ett annat sätt. Även om vissa formuleringar och känslor slår an något hos mig, så kryper boken aldrig under skinnet. De vackraste och mest träffande citaten kring sorg är de som Didion hämtat från någon annan (det från CS Lewis om hur vägarna som ledde till hans avlidna hustru blivit återvändsgränder, till exempel).
Det här är min första bekantskap med Joan Didion. Det känns som att hon ingår i allmänbildningen? Eller är det bara något jag fått för mig för att Markus Krunegård nämnt henne i någon låt? Oavsett vilket verkar hon vara en intressant person. Kanske hade det varit mer "rättvist" mot hennes författarskap att börja med en roman och inte med det självbiografiska? (Spoiler alert: Stjärtmes och jag gör exakt samma grej med Agneta Pleijel just nu.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar