Rent hus

"Jag berättar bara om livet som det är: en droppe som faller och sedan en till, en till, en till, ända tills vi överraskat undrar hur det gick till att vi blev så blöta."

Om ett chilenskt hembiträde som slavar år efter år. Om en olycka, nej flera. Om en bägare som till slut svämmar över.

Var det hur de var, herrn, frun, flickan, hembiträdet Estela? Var det deras personligheter som ledde fram till det oundvikliga slutet? Rent av något onormalt, sjukligt, något som kunnat sättas en diagnos på? Eller var det omständigheterna, klasskillnaderna, hade det kunnat hända vem som helst som inte såg någon, respektive blev sedd som en människa på flera år? Hade det räckt att mötas med respekt, med vänliga ord, att bli lyssnad och trodd på?

Alia Trabucco Zérans roman Rent hus har fått mycket uppmärksamhet, någon kritiker har utnämnt den till 2024 års bästa. Det vet jag inte just, men jag vet att jag tycker om formatet, ramberättelsen om man kan kalla den så, medvetandeströmmarna. Jag tycker om Estelas röst. Jag tycker om hur Trabucco Zéran gör henne både älskvärd och vedervärdig (övriga karaktärer mest det senare). Det är absolut en bok som jag inte kommer att glömma i första taget.

"Tycker ni kanske att jag låter som en receptbok? Ja, det var så mitt liv såg ut: kyckling, brosk, se till att potatisen inte brände fast i ugnsformen, att vansinnet inte fastnade på skallens insida, att ögonen inte trängde ur sina hålor."