Första intryck: ledsen att vara ytlig men oj,
omslaget
är ju fult som stryk! Och tjock är den visst också. Hmm, kommer jag att orka
läsa? Det visar sig att jag ska det. Det finns såväl driv som tankeväckande
stycken, men spännande blir det inte förrän precis när allt ska ta slut.
Hyper handlar om Rafiq och Xezal och, framför allt, deras tre barn Mohammed
(eller M, som han föredrar), Siver och Laika. Rafiq och Xezal kommer
ursprungligen från en välbärgad tillvaro i Kurdistan, men tvingas fly i flera
steg och hamnar i en nedgången lägenhet i utkanten av London, där de aldrig
ska komma att känna sig hemma. Där bränner Rafiq tid och pengar som möjligen
borde läggas på att se till att familjen är mätt och glad på att kämpa för
Kurdistan. Där förefaller Xezal vara en ständigt missnöjd och inaktiv hemafru.
Där blir barnen vuxna och i huvuddelen av boken jobbar en arslet av sig i
Londons finansbransch, medan en annan söker lyckan i Dubai sedan äktenskapet
inte blivit vad hon hoppats på och den tredje har råkat bli rik på sina
datorfärdigheter och roar sig med day trading i New York. På ett sätt känns
det som modern diskbänksrealism i extrema miljöer.
Att ha fem, eller i alla fall tre, huvudkaraktärer påverkar på två sätt. Dels
att man får karaktärernas syn på varandra, vilket gör att man får se dem både
inifrån och utifrån - intressant! Dels att ingen av dem får fullt fokus och
att jag ibland känner att det är fem, eller i alla fall tre, historier som
stjäl luft av varandra. Personligen upplever jag i alla fall att jag inte får
hela bilden av någon av dem, att det jag får till mig blir en smula lösryckt
och otillräckligt för att jag ska kunna ta till mig personernas
bevekelsegrunder. Men kanske har det mer med Ismaïls sätt att skriva att göra.
Kanske förväntas jag själv lista ut vad som pågår under ytan?
Här ligger det mig nära till hands att jämföra med Jonas Hassen Khemiris
Systrarna. Även där får man se vart och ett av tre syskon både inifrån och
utifrån varandras perspektiv, och visst tillför det något extra till
berättelserna. Jag har också hört en intervju med JHK där han säger att
systrarna och bokens Jonas alla är olika delar av honom själv. På motsvarande
sätt verkar åtminstone M och Siver vara inspirerade av författarens egen
karriär inom bank och finans samt tidigare boende i Dubai. Jämfört med Ismaïl
är dock JHK betydligt mer utförlig i sitt sätt att skriva, och till och med
Evelyns kringflackande, håglösa leverne framstår på något sätt som
förståeligt, motiverat, i jämförelse med Laikas.
Finns det ett syfte, en kommentar av vår samtid? Det gör nog det. Och det är
nu jag inser att det lilla oväntade motståndet mot att försöka skriva om denna
bok är detta: jag skulle så gärna vilja säga något intelligent. Men det enda
jag har att komma med är det uppenbara, jag kommer inte innanför skalet.
Såhär kan det låta när samtiden får sig flera träffande kängor:
"Den senaste trenden på Hilliard Drake var sömnbrist som indikator på
arbetsmoral. /.../
"Det som skiljer de framgångsrika från de mindre framgångsrika är de timmar vi vinner genom att inte sova lika mycket. /.../ Tid för vila och återhämtning är nu helt enkelt för dyrt för att vara strukturellt möjligt inom den samtida kapitalismen. /.../""
"Det som skiljer de framgångsrika från de mindre framgångsrika är de timmar vi vinner genom att inte sova lika mycket. /.../ Tid för vila och återhämtning är nu helt enkelt för dyrt för att vara strukturellt möjligt inom den samtida kapitalismen. /.../""
"Ett knep som Jane lärt honom var att ha en anteckningsbok där han skrev vad
han hade på sig när han träffade någon, så att han vid ett andra möte inte
skulle ha på sig samma kostym och slips. M blev lika imponerad som skrämd när
han gick igenom Janes enorma Excelark där hon även skrev in vad hon lagade för
mat när hon hade vänner på besök så att hon inte skulle upprepa måltider och
till och med hade en flik där hon skrev ner vilka skämt eller anekdoter hon
hade berättat under möten eller sociala sammankomster."
"Precis som vi visste hur djur behandlades för våra billiga cheeseburgares
skull, eller att vår tid på jorden närmade sig sitt slut, och det snart, om vi
fortsätter att flyga, köra, konsumera på det sätt vi gör. ändå fanns det inga
lösningar förutom individuella sådana, moralistiska val som att bli vegan,
inte äga en bil, att återvinna, allt medan industrierna fortsatte som de
alltid gjort. Maskinen kan inte hejdas, vinstintresset vinner alltid."
"Det var egentligen poetiskt: i över ett sekel hade våra prylar och apparater
förpassats till byrålådor och soptippar medan vi gjort plats för nyare och
bättre saker, men vi höll snabbt på att nå den punkt där vår tillverkning,
våra byggnader, till och med vår ekonomi, inte längre behövde oss. Och till
skillnad från alla Tamagochis och GameBoys och Discmans som inte kunde
uttrycka sitt missnöje, kunde vi göra det. Vi kunde skrika. Inte för att det
skulle göra någon skillnad."
"Det finns inget mer skärrande för ett barn än orättvisa, jag var så arg
och vägrade äta middag. Jag hungerstrejkade. Då gav pappa mig hundra franc och
sa att jag skulle glömma det. Som om pengar fixade allt. Kan du tänka dig?"
"Folk talade om kapitalocen, att mänsklighetens kapitalistiska system skulle
synas i jordens strata, att den skada som orsakades av vår användning av
fossila bränslen - där vi förbrände miljontals år av jordens historia för
omedelbar vinning - skulle vara lika synlig för framtida geologer, om det nu
fanns några, som Perm-trias-utdöendet för 250 miljoner år sedan då 96 procent
av alla marina arter och 70 procent av ryggradsdjuren försvann. Men termen som
mest tilltalade Laika var nekrocen, eftersom detta system inte hade något
annat mål än världens förstörelse. Vi gräver allt djupare och använder allt
fler resurser: kapitalismens mål är inte monetär vinst, det är mänsklighetens
utrotning."
Reflektion efter att ha försökt avgränsa och skriva av dessa mina sparade markeringar: Ismaïl behärskar verkligen konsten att skriva utförligt och ordrikt utan att det känns långrandigt. Visst är Hyper tjock men min känsla är ju ändå att det finns mycket som vi aldrig får veta, att romanen om det bara var fråga om att presentera ett budskap hade kunnat vara mycket mer koncentrerad. Kanske hade den då blivit outhärdligt knastertorr? Nu spekulerar jag visst bara.
Avslutande intryck: absolut ett imponerande, trovärdigt romanhantverk,
tänkte under läsningen något om att det kände som "en episk berättelse" trots att den
på sin höjd involverar tre generationer. Intressant, absolut. Men samtidigt
känner jag mig inte på djupet berörd. Det är en bok jag läser och lämnar bakom
mig. Hedersomnämnande för beskrivningen av kontorsjobbs fruktkorg, hur
bananerna är hårdvaluta och hamstras trots regler om att man inte får - stor
igenkänning.
Som om inte allt annat vore nog imponerande har Ismaïl arbetat fram den
svenska och den engelska versionen av boken (som dessutom har ett snyggare
omslag. Möjligen har det med målgrupperna att göra?) parallellt, och dessa
släpptes samtidigt. Till skillnad från i Själens telegraf stör det mig inte
alls att en svensk bok handlar om karaktärer utan koppling till Sverige, men
kanske blir det naturligare i en roman som spänner över fler kontinenter och
innehåller många olika språk.
Jag dömer verkligen en bok efter omslaget. Men den där kanske är värd att läsa fast den inte är estetiskt tilltalande.
SvaraRaderaDet är ju subjektivt med omslag, och till dettas försvar kan sägas att det nog ser bättre ut i verkligheten än i min app, där omslagsfärgen inte är röd utan chockrosa. Men jag undrar om inte omslaget är valt för att tilltala en manlig målgrupp?
RaderaBlir också väldigt nyfiken på dina favoritomslag, och om böckernas innehåll motsvarat dina förväntningar?