Sidor

Green Girl


Litteraturens existentiellt vilsna flickor. Jag läste om dem när jag var tonåring. Zebraflickan, Vingklippt ängel och min favorit av dem alla: Pappa Pralin. Då dövade de ångesten med receptbelagda antidepressiva tabletter och rakblad. De tog tillbaka kontrollen över sin kropp med självsvält och/eller hetsätning. När de skar sig rann det inte blod, utan glitter från deras ådror. Jag läste och oroade mig för om de överlevde, vad gör de nu? Nu är de vuxna och ute i den verkliga världen, men fortfarande minst lika vilsna och ledsna.

I Kate Zambrenos Green Girl föds huvdpersonen (bildligt) fram av en okänd jag-person och får namnet Ruth. Jag-berättaren kan uppskattningsvis vara författaren till verket, men kan också vara Ruth själv, som i ett försök att skapa sig ett nytt jag. Hon är amerikanska, men har flytt till London, kanske också det i ett försök att skapa ett nytt liv, där hon jobbar på Horrids och försöker sälja kändisparfymer åt "vällackerade kvinnor med fötterna instoppade i skinande svarta högklackade skor".

Ruth är ung, intensiv och vilsen, "inte riktigt där",  och ser hur alla andra spelar sina roller bättre än hon. Jag undrar vilken tid hon lever i. Alla hennes referenser kommer från en tid då filmerna var svartvita, Audrey Hepburn, Catherine Denevue, Jean Seberg, Mia Farrow etc. vilket jag tror bidrar till hennes alienation till den yttre världen. Hennes värld kretsar kring jobbet på Horrids (förövrigt en mycket rolig omskrivning av det verkliga Harrods (för visst måste det vara en omskrivning?) eftersom "horrid" på engelska, betyder "avskyvärd" på svenska) och hennes kompis Agnes som tycker att saker är BIS-arra och verkar leva ett till synes obekymrat liv. Kanhända att Ruth ligger med en och annan främling hon träffat på en bar, men blir uttråkad.

Hennes flyktiga beteende, förs också över till romanens narrativ som inte heller den har någon riktig struktur eller riktning. Om det är bra eller dåligt? Jag tycker att det är bra och hade kunnat läsa om Green Girl nästan omedelbart. Efter att ha läst Tunneln av Ernesto Sabato, som var väldigt rak på sak, fann jag behandlingen av språket i Zambrenos roman "befriande" (citat från en post-it-lapp jag skrivit till mig själv för att inte glömma) och syftar bland annat på skiftningarna av perspektiv, där berättelsen ibland är skriven ur tredje och ibland ur första person, och som därmed betonar Ruths ambivalens och/eller självinsikt.

Så här är det. Jag Älskar Ruth. Jag älskar hur hon ifrågasätter sig själv och hur hon skapar sig själv hela tiden; "Ibland berättar hon om sina handlingar inuti huvudet i tredje person. Gör det henne till författare eller kvinna?". Om jag kan känna igen mig i Ruth? Ja, det kan jag. I hennes vilsenhet och önskan om att vara någon annan någon annanstans och leva, istället för att vara distanserad i en värld och inte veta hur en ska bära sig åt för att leva ett normalt liv. Kanske är det därför mitt hjärta ömmar lite extra för Ruth, för ärligt talat kan Ruth uppfattas som en väldigt självupptagen bortskämd skitunge. Också.

Tunneln

Tunneln är konstnären Juan Pablo Castels redogörelse för mordet han gjorde på en kvinna.

När han på vernissage för bland annat sina egna tavlor, ser María Iribarne lägga märke till en detalj på en av hans målningar, blir han fascinerad av henne. Hon hinner försvinna innan han kommer fram till henne och därefter snurrar frågor runt i cirklar i hans huvud. Vem är hon? Känner hon samma som han? Vad skulle hända om han träffade henne igen, vad skulle de prata om?

Han blir som besatt och funderar på hur deras första möte ska bli, när han av en slump(?) träffar henne på gatan. Han försöker fånga henne, men hon glider undan. Hon är flyktig, svår för Castel att tolka och ju mer han misslyckas med att göra henne till sin, desto starkare växer hans svartsjuka.


Jag har hunnit läsa flera böcker sedan jag blev klar med Ernesto Sabatos Tunneln och jag har dessvärre hunnit byta och glömma känslor, men i min läsdagbok från den 25 oktober när jag var på sidan 83 hittar jag följande meningar:
"Febrig känsla. Juan Pablo påminner mig om en karaktär av Dostojevskij och Camus. Nånting i att bli besatt av en kvinna och tycka att livet är absurt."

Det är inte långsökt att jämföra med Camus, då författaren under en tid vistades i Paris och bekantades med existentialisterna, som menar att människans handlingar definierar människan. Mycket av deras tankar, Sartres absurditet från Äcklet, återfinns även i Tunneln. Sedan kopplingen med Dostojevskij: medan jag läste, kunde jag inte sätta fingret på vad det var som var Dostojevskijskt, men nu i efterhand tror jag att det är Juan Pablo Castels isolerade värld, som till slut bara kretsar kring María Iribarne. Hur objektiv han än försöker vara i sin berättelse, tar känslorna ofta över.

Omslaget pryds av ett bältdjur. Under hela läsningens gång ska jag fundera kopplingen mellan Juan Pablos berättelse och detta underliga djur som jag inte vet så mycket om. Efteråt kollar jag på internet, läser att det endast finns i Amerika och förekommer främst i Sydamerika, men det finns en art som finns i så gott som hela Syd- och Centralamerika och USAs södra delar. Jag tänker att det kanske är för att de lever ensamma, liksom Juan Pablo. Eller att de vid fara rullar ihop sig för att ingen fiende kan ta sig igenom deras hårdhudade pansar? Det är en gåta som jag inte har löst än, men är mycket nyfiken på.

Ernesto Sabatos debutroman från 1948 beskrivs på baksidetexten som kultförklarad, men anledningen till att jag otippat tog upp den här, var att jag läste i ett reportage i Karavan, att Mircea Cărtărescu, min favoritförfattare som jag ännu har oläst, inspireras mycket av Sabato. Och jag är glad över att jag tog upp den! Förutom poetiska och diffusa formuleringar som finns bland många av mina favoriter, är Anteckningar från källarhålet av Fjodor Dostojevskij, en av mina mest minnesvärda läsupplevelser och Tunneln gav mig ungefär samma känsla, vilket inte är dåligt. Det är något med att vara i en hjärna som anser sig själv vara rationell, men handlar tvärtemot och dessutom är oerhört självcentrerad, som lockar mig. (Men jag förstår också att om jag hade blivit utsatt för Juan Pablo idag, hade jag blivit livrädd och förmodligen polisanmält.)

En annan tanke som har väckts är hur det skulle vara att läsa samma berättelse men från ett kvinnligt perspektiv?

Summa summarum: Tunneln. För dig som känner dig vilsen existentiellt och som har en svaghet för starka känslor.

The handmaid's tale

För ett par veckor sedan hade jag min bästa läsupplevelse hittills i år, i och med läsandet av Margaret Atwoods roman The handmaid's tale. Egentligen vill jag inte berätta mer än så. Jag misstänker nämligen att min fullständigt ickebefintliga förkunskap bidrog till att jag blev så tagen.

Atwood målar mästerligt upp den alternativa värld som jag alltså inte vill berätta något om. Detaljerna portioneras ut i precis lagom stora doser för att jag som läsare ska hänga med i vad som händer, utan att bli uttråkad av för många beskrivningar och detaljer, och samtidigt hinna undra och fundera över hur saker och ting fungerar och varför. Hur kunde vår värld bli till detta?

Jag är inte den enda som insett att det här är en mycket läsvärd bok. Till exempel har en svensk översättning (Tjänarinnans berättelse) funnits i bokhyllan hem-hemma så länge jag kan minnas - sannolikt sedan innan jag föddes då boken är utgiven 1985. Från 2012 finns en prisbelönt ljudboksversion med Claire Danes, och tidigare i år hade TV-serien (som tydligen anpassats lite för att bättre matcha det som hänt sedan 1985) premiär.

Så om du vill ha något smart, välskrivet och tänkvärt att läsa: läs den här.
Om du inte vill ha feelgood. Då får du ta något annat.