Räddningsavstånd

'Det påminner om maskar.' Läsaren vet inte hur det hela började, men det är så Samanta Schweblins Räddningsavstånd börjar. Det är en pojke som pratar om maskar och en, berättarjaget, som frågar 'Vilken sorts maskar?'. Pojken svarar att det är maskar överallt. 'Maskar i kroppen?'

Stämningen är spänd redan i inledningen och håller sig så fram till slutet. Det är mörkt till en början, berättarjaget kan varken se eller röra på sig. Det sistnämnda beror på maskarna, säger pojken. 'Man måste ha tålamod, och vänta. Och medan man väntar måste man hitta den exakta punkten där de föds.'

Läsaren har kommit in mitt i en historia. Pojken vill få berättarjaget att berätta om någonting viktigt. Men var är de? Och varför har pojken så bråttom med att få berättarjaget att komma till det viktiga? Vad är det viktiga egentligen?

Av Frankfurter Allgemeine Zeitung beskrivs Räddningsavstånd 'som om David Lynch hade skrivit en roman. En debut full av mystiska gåtor'. Jag har inget att tillföra gällande David Lynch eftersom jag inte har sett någon film av honom (det ska åtgärdas, jag lovar), men har läst mig till att hans filmer ofta är förvirrande och oförklarliga, vilket Schweblins roman också är. Läsupplevelsen är som om man hade två händer runt sin hals och ju längre in i historien man kommer, desto hårdare blir greppet. Tiden tickar på. Det känns som att luften håller på att ta slut. Räddningsavståndet, det mellanrum berättarjaget har till sin dotter för att kunna rädda henne undan fara, varierar beroende på situation och omständighet. Desto tryggare miljön känns, desto längre ifrån varandra kan de vara. Men i berättelsen som återges nu, förminskas även avståndet allt mer.

Jag skulle inte påstå att Räddningsavstånd är åt det läskiga hållet, snarare är den nervkittlande och fängslande. Bland allt som jag tyckte om med den här lilla romanen, är hur romanberättelsen rör sig på två nivåer, en i presens och en i dåtid, vilket ger parallella mysterier. Greppet att använda ett jag och ett du som talar med varandra är säkert inte originellt, men påminner mig om Sara Stridsbergs Drömfakulteten som är en av mitt livs favoriter och det gör inte romanen sämre. Lina Wolff har gjort ett lysande jobb med översättningen. Det här är en thriller med mystik som får tågresan att kännas alldeles för kort. Liten men naggande god, med andra ord.