Gudarna

Elin Cullheds debutroman Gudarna var en mina mest efterlängtade släpp förra året och att inte ha några avsnitt av den norska ungdomsserien Skam kvar, intensifierade längtandet och förväntningarna på Gudarna än mer. Det jag tycker om med Skam är dels igenkänningsfaktorn, dels att dialogerna känns realistiska, dels den snygga klippningen, ljudläggningen och kamerahanteringen och dels blandningen mellan humor och allvar.

Detta var vad jag hade förväntat mig av Gudarna: 
En ungdomsroman om en vänskapsgrupp bestående tre starka tjejer som ser sig själv som gudar med kvicktänkta repliker och hur de övertar världen och att det skulle vara som att se första säsongen av Skam fast 1.2, för att de redan skulle vara bästisar.

Detta var vad jag fick:
En ungdomsroman om en Jane (kallas av alla andra för Janne) som är bästa vän med två andra tjejer, Bita och Lilly, som bestämmer sig för att sluta kalla tjejer för "tjejer" och istället kalla dem för "gudar". Epicentrumet för romanen handlar om Janes svårigheter med att hantera de problem som hon har i det förbannade Tierp. Språket är nydanande, men bidrar till en förvirring i de snabba vändningarna mellan händelserna.

Detta är Jane:
Jane bor med sin pappa, som är lärare på hennes skola, och hon tycker att han är hemskt pinsam i allt han gör. Hennes mamma har flyttat ihop med en ny kille i Avesta. Jane har ett öppet? sexuellt förhållande med en kille som heter Amor och som går på samma skola.

Detta är Janes huvudsakliga problem:
Att hon bor i Tierp. Att en av hennes bästa kompisar blivit filmad medan hon hade BDSM-sex med sin kille. Att hennes pappa är pinsam. Att hon är ett skilsmässobarn. Att hon inte orkar bära på all ångest längre.

Detta är mitt betyg:
Nog för att språket var innovativt och stundtals även riktigt underhållande på sina ställen, tycker jag inte att det är tillräckligt övertygande för att jag ska bli stormförtjust i det. Om jag skulle beskriva läsupplevelsen skulle jag använda mig av adjektivet "intensiv". Förutom huvudkaraktären, tycker jag inte att man kommer de andra karaktärerna nära, inte ens Bita och Lilly som ska föreställa Janes bästisar, men som mest känns som viktiga statister. Den person att jag önskar fick lära känna mer var Bita. Jag älskar dock Janes förhållande till Tierp, ett älskar att hon hatar, som är så typisk ungdomen och idag gör mig smått nostalgisk till min egen tonårstid. Från syvende till sist, tycker jag ändå denna debutroman är helt okej. Det är en roman som vill väldigt mycket, men får inte riktigt ihop det.