Gökens rop av Robert Galbraith (Deckare, Skönlitteratur)
Det är möjligen föga överraskande att den första deckaren jag läser på år och dar skulle vara mesarnas barndomsboksdrottning J. K. Rowling under täckmantel, men att jag ännu inte orkat läsa hennes första roman för vuxna, Den tomma stolen, är dock en annan femma. Gökens rop var ingenting livsomvälvande och berörde mig inte på en nivå som jag skulle kalla djupt, men det var ändå en läsning som jag fann trivsam och ville vara kvar i.
Vid bokens inledning har huvudpersonen, privatdetektiv Cormoran Strike, sett bättre dagar. En nyss avslutad relation har gjort att han numer sover på en tältsäng inne på sitt kontor och eftersom jobben han får betalar dåligt, samlas räkningarna på hög. Han har inte ens råd att ha en assistent. Så dör en supermodell i staden; polisen tror att hon begick självmord, men hennes styvbror tror annorlunda och anställer Strike, som var god vän med styvbroderns avlidne bror. Relationerna i denna berörda familjekonstellation, må vid denna inledning verka rörig och än rörigare blir det, när Strike ska reda ut huruvida Lula Landry hoppade självmant från sin balkong eller mördades. Lulas styvbror betalar mer än bra och Strike har råd till att anställa Robin Ellacott som underbetald assistent.
Persongalleriet är stort, karaktärerna är minst lika många som det finns fingrar på två händer, men de blir aldrig ihopblandade på ett jobbigt sätt. Tempot är långsamt, men på ett mysigt höstlondonaktigt vis. Berättarperspektivet växlar mellan Strike och Ellacott, men fokuserar mest på privatdetektiven ändå. Om jag kommer att läsa de nästföljande romanerna i serien? Ja, förmodligen.
Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin (Skönlitteratur)
Först när en mor försvinner, uppmärksammar de andra i familjen hur mycket hon betydde för dem. Typexempel 1: en av hennes döttrar som likställt henne med köket, eftersom hon alltid höll till där, undrar vad mamman egentligen ville göra med sitt liv och om hon ens ville vara i köket. Typexempel 2: pappan upptäcker att han alltid har gått flera steg före henne, eftersom hon var långsammare, och om han inte hade gjort det, bara den här gången, skulle mamman inte vara försvunnen, eftersom de två befann sig på en tågstation när mamman försvann.
Det är mycket som jag som växte upp i västvärlden blir arg på när jag läser den här boken, som arrangerade äktenskap och att man som mor förväntas ge upp sitt egna liv för sin man och sina barn. Men mitt i det tragiska finns det också något bitterljuvt. När familjemedlemmarna inser att de har försummat den som hållit ihop dem, inser de också hur mycket hon har betytt för dem och hur lite de vet om henne.
Jag läste den här till en bokcirkel och när en av deltagarna skulle beskriva den sa hon att den var "hjärtskärande". I överlag tycker jag att romanen var bra. Jag tycker också att den varierade berättarstilen var ett spännande grepp och som tillförde en ny dimension i texten.
Sent i november av Tove Jansson (Skönlitteratur)
Jag läste även den här till en bokcirkel, den här gången med ett gäng Tove Jansson-fantaster och samtalsämnena berörde allt ifrån julkalender till serietidningar och bilderböcker. Det här var första gången jag läste Sent i november och en ska vara beredd på att den är ganska olik de andra kapitelböckerna i serien. I förra boken, Pappan och havet, har familjen begett sig till en ö och bosatt sig i fyren där. Sent i november är den avslutande boken och istället för familjen får vi istället följa ett gäng karaktärer, som av olika anledningar har sökt sig till huset i Mumindalen, för att där upptäcka att huset står tomt. Det enda de kan luta sig mot är varandras sällskap och det skapar en viss dissonans.
I deras försök att iscensätta stämningen när familjen är där, försöker Filifjonkan och Hemulen efterlikna Muminmamman respektive Muminpappan och det blir en aning komiskt, eftersom det inte bara handlar om att t ex ordna en stor fest utomhus eller försöka bygga ett hus i ett träd. Det sägs också att Sent i november handlar om Janssons egna avslut med muminvärlden, att Homsan Toft, som har allt svårare att framkalla muminfamiljens soliga värme framför sig, skulle vara Tove själv.
Sent i november har en sorglig underton. Ingenting är som det brukar vara. Det annalkas inga katastrofer, det är höst och kallt och familjen är inte där. Men ska man fokusera på det som verkligen händer mellan framsida och baksida, tycker jag att man kan se det som ett socialt experiment: vad händer när man samlar personer som inte har en direkt koppling till varandra och där den gemensamma nämnaren inte finns i rummet?
Vid bokens inledning har huvudpersonen, privatdetektiv Cormoran Strike, sett bättre dagar. En nyss avslutad relation har gjort att han numer sover på en tältsäng inne på sitt kontor och eftersom jobben han får betalar dåligt, samlas räkningarna på hög. Han har inte ens råd att ha en assistent. Så dör en supermodell i staden; polisen tror att hon begick självmord, men hennes styvbror tror annorlunda och anställer Strike, som var god vän med styvbroderns avlidne bror. Relationerna i denna berörda familjekonstellation, må vid denna inledning verka rörig och än rörigare blir det, när Strike ska reda ut huruvida Lula Landry hoppade självmant från sin balkong eller mördades. Lulas styvbror betalar mer än bra och Strike har råd till att anställa Robin Ellacott som underbetald assistent.
Persongalleriet är stort, karaktärerna är minst lika många som det finns fingrar på två händer, men de blir aldrig ihopblandade på ett jobbigt sätt. Tempot är långsamt, men på ett mysigt höstlondonaktigt vis. Berättarperspektivet växlar mellan Strike och Ellacott, men fokuserar mest på privatdetektiven ändå. Om jag kommer att läsa de nästföljande romanerna i serien? Ja, förmodligen.
Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin (Skönlitteratur)
Först när en mor försvinner, uppmärksammar de andra i familjen hur mycket hon betydde för dem. Typexempel 1: en av hennes döttrar som likställt henne med köket, eftersom hon alltid höll till där, undrar vad mamman egentligen ville göra med sitt liv och om hon ens ville vara i köket. Typexempel 2: pappan upptäcker att han alltid har gått flera steg före henne, eftersom hon var långsammare, och om han inte hade gjort det, bara den här gången, skulle mamman inte vara försvunnen, eftersom de två befann sig på en tågstation när mamman försvann.
Det är mycket som jag som växte upp i västvärlden blir arg på när jag läser den här boken, som arrangerade äktenskap och att man som mor förväntas ge upp sitt egna liv för sin man och sina barn. Men mitt i det tragiska finns det också något bitterljuvt. När familjemedlemmarna inser att de har försummat den som hållit ihop dem, inser de också hur mycket hon har betytt för dem och hur lite de vet om henne.
Jag läste den här till en bokcirkel och när en av deltagarna skulle beskriva den sa hon att den var "hjärtskärande". I överlag tycker jag att romanen var bra. Jag tycker också att den varierade berättarstilen var ett spännande grepp och som tillförde en ny dimension i texten.
Sent i november av Tove Jansson (Skönlitteratur)
Jag läste även den här till en bokcirkel, den här gången med ett gäng Tove Jansson-fantaster och samtalsämnena berörde allt ifrån julkalender till serietidningar och bilderböcker. Det här var första gången jag läste Sent i november och en ska vara beredd på att den är ganska olik de andra kapitelböckerna i serien. I förra boken, Pappan och havet, har familjen begett sig till en ö och bosatt sig i fyren där. Sent i november är den avslutande boken och istället för familjen får vi istället följa ett gäng karaktärer, som av olika anledningar har sökt sig till huset i Mumindalen, för att där upptäcka att huset står tomt. Det enda de kan luta sig mot är varandras sällskap och det skapar en viss dissonans.
I deras försök att iscensätta stämningen när familjen är där, försöker Filifjonkan och Hemulen efterlikna Muminmamman respektive Muminpappan och det blir en aning komiskt, eftersom det inte bara handlar om att t ex ordna en stor fest utomhus eller försöka bygga ett hus i ett träd. Det sägs också att Sent i november handlar om Janssons egna avslut med muminvärlden, att Homsan Toft, som har allt svårare att framkalla muminfamiljens soliga värme framför sig, skulle vara Tove själv.
Sent i november har en sorglig underton. Ingenting är som det brukar vara. Det annalkas inga katastrofer, det är höst och kallt och familjen är inte där. Men ska man fokusera på det som verkligen händer mellan framsida och baksida, tycker jag att man kan se det som ett socialt experiment: vad händer när man samlar personer som inte har en direkt koppling till varandra och där den gemensamma nämnaren inte finns i rummet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar