Det går an

På däcket till en ångbåt som tuffar ut från Stockholm fångar en ung kvinna underofficer Alberts intresse. Istället för att frottera sig med salongspassagerarna på båten, vilket han troligtvis skulle komma undan med, påbörjar han snart nog uppvaktningsförsök. Kvinnan, som visar sig heta Sara Videbeck och vara glasmästardotter från Lidköping, är till en början mystisk, då hon genom att växla mellan hatt och schalett gör sitt civilstånd oklart. Hon är också lätt besvärlig, då hon först kastar ett smycke som Albert köper åt henne i sjön och sedan insisterar på att betala sin del i den gemensamma fika som intas då båten har ett kortare uppehåll i Strängnäs.

Första försöken går alltså bet, men snart nog kommer de unga tu i samspråk och det slutar med att resan med ångbåt från Stockholm till Arboga åtföljs av en gemensam resa med häst och vagn söderut. Albert, som egentligen är utsänd för att göra en översyn av diverse gods, följer med Sara hela vägen till Lidköping. De bryr sig inte om att gästgiverierna ibland tar dem för ett gift par, och innan resan - och boken - når sitt slut har de hunnit förälska sig i varandra, och Sara Videbeck, som är en självständig och bestämd person, har hunnit diktera villkoren för deras eventuella fortsatta förhållande.

Carl Jonas Love Almqvists roman Det går an utgavs första gången för 176 år sedan, alltså 1839. Visserligen visste jag om det - det står på pärmens insida - men jag hade inte riktigt tagit det till mig innan jag började läsa. Resultatet av detta blev att jag blev tvungen att konsultera Wikipedia för att försäkra mig om att jag verkligen förstått vad boken handlade om. Utan att på förhand ha satt sig in i hur Sverige såg ut då boken skrevs är samhällskritiken som är huvudtemat i boken nämligen inte alls lika tydlig som den en gång var.

Så vad är det då Almqvist går till attack mot i boken? Jo, först och främst äktenskapet. Det förhållande som Sara Videbeck förespråkar med glöd, där de ingalunda ska gifta sig utan istället ha någon form av särboskap där de har skiljd egendom och träffar varandra lite lagom mycket, är idag inte speciellt provokativt. Annat var det 1839. Almqvist förlorade enligt ovan nämnda källa sitt jobb på grund av boken, samtidigt som han framöver kom att betraktas som en "osedlighetsförfattare". Det andra föremålet för Almqvists kritik var skråsystemet, som avskaffades mindre än tio år senare.

Det är inte bara att Almqvists förslag på hur samhället skulle kunna fungera i dessa två aspekter nu på sätt och vis realiserats som gör boken modern, sina år till trots. Skildringen av hur Albert försöker ragga upp Sara hade, om ett par ord bara bytts ut, lika gärna kunnat äga rum idag, och jag kan ibland inte låta bli att dra på mun då jag livligt kan föreställa mig några av mina vänner och bekanta i rollerna som den flirtige charmören och den avvisande tjejen. Som liten nätt kärlekshistoria är Det går an alltså läsvärd även för en mes med bristande kunskaper i svensk historia.