Läsardieten

Tidningen Svensk bokhandel avslutar varje nummer med att en känd person inom den litterära världen får svara på ett gäng frågor om dennes litteraturkonsumtion. I senaste numret är det Mats Strandberg som bland annat berättar att den bästa platsen för läsning är i en tyst avdelning på tåget. Här är ett axplock från frågelistan och mina svar:

Senast köpta bok
Ett sommarpaket från Novellix, innehållandes noveller från Karin Boye, Jonas Karlsson, Marcel Proust och Karolina Ramqvist.

Därför köpte jag den
För att det var blåmesens födelsedag!

Läser helst
Samtida kärlekshistorier som gör ont, men också texter som får mig att omvärdera mig och min relation till världen. Våldsamma dramer går också före i kön.

Bokmärken eller hundöron
Bokmärken i biblioteksböcker och hundöron (samt gärna understrykningar och anteckningar) i mina egna.

Omslag eller baksidestext
På sistone har jag ägnat allt mindre tid på att läsa baksidetexten, eftersom jag oftast har läst om böckerna på förhand någon annanstans. När det gäller böcker som är helt nya för mig lutar jag mig mer åt omslag än åt baksidetext.

Favoritformat, alla kategorier
Jag vill säga något av det mjukare hållet, som en pocketbok som lätt slinker ner i jackfickan, men måste nog säga inbundet eftersom de är smidigast att läsa samtidigt som man äter, dessutom läser jag dåligt när jag åker kommunalt.

Bästa soundtracket till läsning
Moddi. Tycker också mycket om att lyssna på Yann Tiersens Sur le fil från hans Amelie-soundtrack och Love Antells blandband.

Bästa platsen för läsning
I sängen, mest för att mitt huvud blir för tungt efter en stunds läsning att jag måste vila det mot någonting mjukt.

Bästa tilltugget
Äppelbåtar eller surskallar.

Den roligaste bok jag läst
Jag skrattade jättemycket när jag första gången läste Paper towns av John Green, annars brukar jag säga Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams, men det var väldigt längesedan jag läste den.

Sämsta filmadaption
Det här är den knepigaste frågan av alla. Jag ser film väldigt sällan och när jag väl gör det somnar jag cirka hälften av gångerna, om det inte är en skräckfilm för då sitter jag på nålar filmen igenom. Mitt minne är också beklagligt/jättebra, för att jag har jättelätt att se text och adaption av text som två skilda verk. Jag blev av någon okänd anledning besviken på The Perks of being a wallflower som på annat håll har blivit hyllad. Jag tyckte inte att den nådde fram riktigt.

Så får jag boktips
Från personer jag följer på diverse sociala medier, även från tidningar, radio och TV. Jag tror att jag är den enda som blir oinspirerad när jag går in i en bokhandel, det enda jag är intresserad av där är anteckningsböcker och pennor.

Mvh
En lite förkyld och höstdeppig mes

Det går an

På däcket till en ångbåt som tuffar ut från Stockholm fångar en ung kvinna underofficer Alberts intresse. Istället för att frottera sig med salongspassagerarna på båten, vilket han troligtvis skulle komma undan med, påbörjar han snart nog uppvaktningsförsök. Kvinnan, som visar sig heta Sara Videbeck och vara glasmästardotter från Lidköping, är till en början mystisk, då hon genom att växla mellan hatt och schalett gör sitt civilstånd oklart. Hon är också lätt besvärlig, då hon först kastar ett smycke som Albert köper åt henne i sjön och sedan insisterar på att betala sin del i den gemensamma fika som intas då båten har ett kortare uppehåll i Strängnäs.

Första försöken går alltså bet, men snart nog kommer de unga tu i samspråk och det slutar med att resan med ångbåt från Stockholm till Arboga åtföljs av en gemensam resa med häst och vagn söderut. Albert, som egentligen är utsänd för att göra en översyn av diverse gods, följer med Sara hela vägen till Lidköping. De bryr sig inte om att gästgiverierna ibland tar dem för ett gift par, och innan resan - och boken - når sitt slut har de hunnit förälska sig i varandra, och Sara Videbeck, som är en självständig och bestämd person, har hunnit diktera villkoren för deras eventuella fortsatta förhållande.

Carl Jonas Love Almqvists roman Det går an utgavs första gången för 176 år sedan, alltså 1839. Visserligen visste jag om det - det står på pärmens insida - men jag hade inte riktigt tagit det till mig innan jag började läsa. Resultatet av detta blev att jag blev tvungen att konsultera Wikipedia för att försäkra mig om att jag verkligen förstått vad boken handlade om. Utan att på förhand ha satt sig in i hur Sverige såg ut då boken skrevs är samhällskritiken som är huvudtemat i boken nämligen inte alls lika tydlig som den en gång var.

Så vad är det då Almqvist går till attack mot i boken? Jo, först och främst äktenskapet. Det förhållande som Sara Videbeck förespråkar med glöd, där de ingalunda ska gifta sig utan istället ha någon form av särboskap där de har skiljd egendom och träffar varandra lite lagom mycket, är idag inte speciellt provokativt. Annat var det 1839. Almqvist förlorade enligt ovan nämnda källa sitt jobb på grund av boken, samtidigt som han framöver kom att betraktas som en "osedlighetsförfattare". Det andra föremålet för Almqvists kritik var skråsystemet, som avskaffades mindre än tio år senare.

Det är inte bara att Almqvists förslag på hur samhället skulle kunna fungera i dessa två aspekter nu på sätt och vis realiserats som gör boken modern, sina år till trots. Skildringen av hur Albert försöker ragga upp Sara hade, om ett par ord bara bytts ut, lika gärna kunnat äga rum idag, och jag kan ibland inte låta bli att dra på mun då jag livligt kan föreställa mig några av mina vänner och bekanta i rollerna som den flirtige charmören och den avvisande tjejen. Som liten nätt kärlekshistoria är Det går an alltså läsvärd även för en mes med bristande kunskaper i svensk historia.