Jag föder rådjuret är egentligen den avslutande delen i en dikttrilogi av Jila Mossaed, som bor i Sverige sedan 1986 och är en av många iranier som lever i exil, men det är den första diktsamling som jag läser av Mossaed och jag blev kär från första raden. Det är någonting förenklat i Jila Mossaeds poesi som gör innehållet lättförståeligt och samtidigt träffande. Vissa är väldigt konkreta, medan andra är flytande och drömska. Det handlar om minnen från flykt och smärta, om en värld helt olik den vi är bekant med i Sverige. Berättarjaget känner att hon måste berätta, för om ingen gör det kommer ingen att veta.
De tältar
nya kroppar tältar varje dag
i öknen
de har inga hus längre
Vi bygger hus
åt er
snart
snart
Vi har gjort det förut
vi bygger och
vi förstör
Jag mår illa
Jag spyr över alla ord
som döljer sanningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar