Bookbirds läser: 1Q84, tredje delen (kapitel 25-31)

5 oktober 2015 avslutade vi vår odyssé i 1Q84-världen, ett projekt som började i januari 2012. Här kommer en reviderad version av vår sista diskussion. Varning för spoilers, men det vet ni nog redan. För hela historien från början, tryck här.

blåmesen: Vi kan kanske konstatera att slutet var tämligen icke-överraskande för någon som läst Murakami förut? Väldigt många lösa trådar som bara släpps där de är, och så är det bra så... Men vi kan ju ta det från början. Först fick vi närvara när U dog. Och Ta var superbrutal och psykopatisk
Stjärtmes: Nånting säger mig att A betydde mycket för Ta, varför skulle han annars göra det?
blåmesen: Ja, det verkar som att de fick en ganska nära relation i slutändan. Fast det var ju också hans jobb att skydda A

Stjärtmes: Little People kröp ut ur Us döda kropp. Min fråga: Har Little People agerat genom U? De har varit ganska tysta rakt igenom boken, fram tills då
blåmesen: Precis efter att Munkhuvudet fått en plötslig insikt om att U var i T:s hus, och åkt därifrån trots order om att inte göra det. Jag tror inte det... Men vem vet? Kanske var de hans sjätte sinne? Det som gjorde att han nästan alltid gissade rätt.
Stjärtmes: Ja, det trodde jag också

blåmesen: Sedan tycker jag också att det är mycket! frustrerande att vi lämnas med scenen där Little People spinner en luftpuppa för U, men aldrig får veta mer än så
Stjärtmes: Ja!!!_Varför_ vill de ha en U-puppa?
blåmesen: Ja, det undrar jag också. Hur var han värdefull för dem?
Stjärtmes: Och skulle A vara en puppebehållare?
blåmesen: Och vad händer med en puppebehållare i en värld där Little people kanske inte finns?
Stjärtmes: men little people finns väl där 1Q är? eller menar du A?

blåmesen: Jo, jag tänkte på A. Eller så var det Little people som "förstörde" hela Us liv?
Stjärtmes: Vem vet hur lång tid little people har verkat
blåmesen: Då var kanske berättelsen om A och T i de här sista kapitlen mindre spännande
Stjärtmes: Du menar onödiga?
blåmesen: Okej! Kanske inte onödiga men... det hände liksom inte så mycket spännande
Stjärtmes: Haha. Just det. De hade sex. Jag hämtade boken nu. A verkar vara något mindre besatt av bröst.
blåmesen: Jag vet inte. Min anteckning för sista kapitlet: A&T klättrar uppför nödtrappan och kommer till en värld med en måne (men felvänd Essoskylt?). Sen ligger de med varandra. Slut!
Blev nog lite besviken över att det liksom inte var ett mer... nyskapande? slut
Stjärtmes: Jag förstod inte heller skylten!
blåmesen: Jamen, det är väl helt enkelt så att han inte vill berätta för oss om de kom tillbaka till sin egen värld eller om de kom till en ny

Stjärtmes: Men hallå, visst tog inte året slut då? Varför sluta där? M kanske blev trött på sin utdragna historia. 
blåmesen: Tror också han blev lite trött på det. Dessutom hade han ju redan dragit över antalet kapitel, jfr:t med bok 1 och 2
Stjärtmes: Vad tyckte du om att han behöll kapitelindelningen trots att det föll helt när U dog?
blåmesen: Jag vet inte... vad skulle han göra liksom? Då hade han ju ändå med ett U-kapitel där U var stendöd
Stjärtmes: Och i ett A kapitel handlade det bara om T, kanske bra för mystiken ändå
blåmesen: Jo, om man nu råkar läsa kapiteltitlarna i förväg

Stjärtmes: Jag känner mig en aning.. besviken? Otillfredsställd?
blåmesen: Jag är också besviken. Trodde det skulle vara enbart skönt att ha läst klart men... näe...
Stjärtmes: Nä, tråkigt att det blev så!
blåmesen: Verkligen! Å andra sidan får väl jag, som gillar lyckliga slut, helt enkelt gilla att det blev ett någotsånär lyckligt slut
Stjärtmesen: Ja, det är väl så nära ett lyckligt slut en M-roman kan komma. De är säkra, samtidigt osäkra

blåmesen: Mm. Det enda som är säkert är att A och T fick varandra till slut. Och att de var precis etthundra procent säkra, trots att de träffats typ en gång förut.
Stjärtmes: Om livet ändå var så enkelt att man bara visste, men tråkigt om man skulle behöva vänta i tjugo år för att träffa den rätta igen
blåmesen: Ja, eller hur! Så nu är det slut med 1Q...
Stjärtmes: What to do. Jo men vi ska ju läsa Of mice and men!

Tidigare diskuterade kapitel:
1-6, 7-12, 13-18, 19-24

Elefantens undran

I en bortglömd mapp från i somras hittar jag tre bilder till ett inlägg om en av de finaste böckerna som jag har läst i år. Den heter Elefantens undran och är skriven av Leen Van Den Berg, samt illustrerad av Kaatje Vermiere. 

Alla möjliga varelser har som alla andra år samlats på en kulle. Den här gången har elefanten en fråga, "Hur vet man att man älskar någon?" Och alla, inklusive stjärnorna och äppelträdet, försöker besvara dennes undran.

"'När jag ser min älskling rodnar jag,' viskade äpplet blygt."

Men det finns också en dyster sida, för det är inte alla som har hittat kärleken. Vandraren tror sig veta, ibland, men tappar bort det senare. Och Myran som har fått hoppa in som sekreterare för att sköldpaddan måste passa sin fru som blivit sjuk, har inte tid att stanna ens för en kopp te och förstår inte varför hon känner sig ensam.

I bokhögen till vänster, uppifrån: 
Himmel och helvete av Jón Kalmam Stefánsson // Vitsvit av Athena Farrokhzad // Mumin och tillvarons gåta av Jukka Laajarinne // Husfrid av Alison Bechdel // Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky 

Jag är ledsen för att jag inte har tagit bilder som gör illustrationerna rättvisa, men samtidigt undrar jag om det går att göra. Det matta pappret och de dova färgerna, går nog inte att riktigt förmedla, utan måste ses i verkligheten och läsas om och om igen.

Jag föder rådjuret

Jag föder rådjuret är egentligen den avslutande delen i en dikttrilogi av Jila Mossaed, som bor i Sverige sedan 1986 och är en av många iranier som lever i exil, men det är den första diktsamling som jag läser av Mossaed och jag blev kär från första raden. Det är någonting förenklat i Jila Mossaeds poesi som gör innehållet lättförståeligt och samtidigt träffande. Vissa är väldigt konkreta, medan andra är flytande och drömska. Det handlar om minnen från flykt och smärta, om en värld helt olik den vi är bekant med i Sverige. Berättarjaget känner att hon måste berätta, för om ingen gör det kommer ingen att veta.

De tältar
nya kroppar tältar varje dag
i öknen
de har inga hus längre
Vi bygger hus
åt er
snart
snart
Vi har gjort det förut
vi bygger och
vi förstör 

Jag mår illa
Jag spyr över alla ord
som döljer sanningen 

Djupa Ro

Det är drygt ett år sedan Paula, David, Ludde och Tove tog studenten. Tre av fyra stack. Tove, och kompisgängets femte medlem Jonathan som gick årskursen under övriga, blev kvar i hålan där de vuxit upp.

Nu är de åter tillsammans hemma i lilla Ingelstad.
För att Jonathan är död och ska begravas.

Huvudtemat i Djupa Ro, vilket inte torde komma som någon överraskning efter ovan beskrivning, är sorg. Hur hanterar man det här med att någon som bara alltid varit med inte längre är det, och aldrig kommer att vara det igen? Vad gör man när det inte går att göra något alls?

Boken handlar också om: att komma tillbaka till det där stället som man inte riktigt vet vad man ska kalla längre (hem-hemma?), att inse att man kanske inte känner sina vänner så bra som man trodde, vilken relation man har till sina föräldrar, vad man egentligen ska göra med sitt liv, och lite sånt.

Jag läste Djupa Ro mest för att jag länge följt dess upphovskvinna Lisa Bjärbos blogg, och tycker den är festlig (av någon anledning har det inte blivit av att jag läst hennes tidigare böcker, men den här gången kändes det som att det var dags). Den gavs ut nu i september så jag fick nöjet att ställa mig i bibliotekskö för första gången på flera år. Det var dock inte med tanke på den stackars längtande läsaren efter mig som jag sträckläste den, utan för att... den är... spännande? Ordvalet känns fel i sammanhanget, men det är det bästa jag kan komma på. Innehållsrik nog att hålla mig vaken på bussen klockan 05.18 på morgonen. Intressant nog att läsa ut när man är så trött att ögonlocken håller på att falla igen stup i kvarten.

Med risk för att fokusera mer på läsupplevelse än på litteraturen i sig noterar jag att jag trots att boken involverar döden och mitt andranamn är lipsillen inte fäller en ynka tår. Jag vet inte varför, men är lite lättad över att det inte blir gråtfest à la Jag saknar dig, jag saknar dig eller Boktjuven. Jag är också lättad över att Bjärbo utelämnar den klassiska scenen där huvudpersonen till slut inser vad som hänt och äntligen brister i hjärtskärande gråt. Visst gråter David, som är den som berättar historien för oss. Men på ett mer naturligt och mindre teatraliskt sätt, som åtminstone i mina ögon är betydligt mer realistiskt.

En sak Bjärbo för övrigt ofta kommenterar är hur frågorna man får i egenskap av ungdomsboksförfattare skiljer sig från de frågor som ställs till tja, författare rätt och slätt. Det kan förstås anses lite underligt. Men det är ändå något med den här boken som skriker ungdomsbok, och jag tror inte att det är att David använder uttryck som "scrolla i minnet". Kanske någonting med hur känslorna tillåts löpa amok på ett annat sätt än i en vanlig roman? Eller något med att det lite oftare än vanligt är första gången karaktärerna konfronteras med vissa situationer?

För att summera denna något spretiga text som helt i enlighet med tillvaron just nu författats i ett tillstånd av sockerdämpad tröttma, så är Djupa Ro: snygg (se bild ovan), lättläst, trovärdig, med ett viktigt tema. Den är dock även: tämligen slätstruken och sticker inte ut hakan så mycket.

Mer av Lisa Bjärbo på Bookbirds:
Allt jag säger är sant

Allt jag inte minns

Det här är min vanligaste tanke: Tiden går för fort. Min kropp som är uppväxt med den skånska höstens mjuka intåg är i chocktillstånd, sedan hösten i en handvändning tog ett stadigt grepp om Hälsingland. Mörkret som faller innan middagstid dränerar mig på ork, jag slocknar så fort lampan släcks. En annan kan tro att jag inte läser något, men det gör jag, i mängder. Och så mycket bra. Jag blir som uppslukad i varje historia och det är helt fantastiskt, men när jag stänger boken är det som att jag vaknar ur en dröm och minns bara: känslan.

Endast känslan kan jag gå runt med i flera dagar efteråt, men sakna ord att beskriva vad det är jag känner och varför, det vill säga beskriva händelser i romaner från det jag precis har läst. Förr var det här ett problem, men på den senaste tiden är det som att både hjärna och hjärta har kommit överens om att strunta i det. Jag kan pausa från en bok i flera dagar och återuppta läsningen från där jag slutat, fastän minnet är fragmentariskt. Det här är ett "problem" som jag har haft i perioder och senast sedan i somras, men har inte kunnat tillkännage eller vågat erkänna. Mitt läsbeteende har förändrats, kanske även behovet av att minnas tingen som tingen är. Det är nuförtiden efemärt. Kanske går det över, kanske inte.

Jag tror det var hos Sartre jag först stötte på uttrycket att minnet skulle vara förrädiskt, att varje gång man ser tillbaka förlorar man en liten del av det, eftersom minnet förändras efter hand som tiden går. Detaljer läggs till och tas bort och beblandas med andras minnen av samma händelse. Ens minne av en händelse är aldrig lika autentisk som den gången du faktiskt var där. Jag måste ha varit i mina sena tonår när jag läste det första gången och det påverkade mig som den ofullkomliga vanskliga varelse jag var och är än.

Det är Sartre jag tänker på när jag läser Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns. Jag läser den inte, utan snarare blir jag som besatt. Jag minns att jag tyckte att titeln var tvetydlig, att det den innehöll var vittnesmål från personer i Samuels närhet, om Samuel och deras relation till Samuel, för att en författare ville ta reda på vad det var som hände med Samuel den olyckliga dagen. Samtidigt var det också en berättelse om en författare som samlade in denna information för att färdigställa ett manus till en bok. Det är ett sammelsurium av röster och endast det de säger, saker de minns, avslöjar vilka de är. Allt jag inte minns är på sätt och vis en ofärdig och färdig roman i självklar Khemirianda. För den som inte har en aning om hur Khemiri skriver, vill jag beskriva det som adekvat inadekvat. I hans tidigare verk lekte han väldigt mycket med språket, medan handlingarna på något sätt inte var lika central, om än mycket viktiga, medan Allt jag inte minns är långsammare och visar på sätt och vis upp en mer mogen Khemiri, där hans lekfullhet ibland glimtar till som för att visa att just det där fortfarande finns kvar i hans karaktärer.

"Det var som om våra hjärnor hade spelat musik i ett tidigare liv, dom hade övat skalor och stämt sina neuroner i samma tonart och nu när de äntligen återsågs kunde dom jamma loss helt utan noter."

Det är mycket jag imponeras av i Allt jag inte minns, allt från upplägg och språk till känslan av autencitet. Men en sak som jag alltid återkommer till när jag tänker på romanen är Vandads och Laides olika berättelser kring samma period; vem har egentligen rätt? Kan det finnas ett rätt eller fel, likt Platons idévärld, om vi inte vet vad sanningen är? Vandad skildras som en kille med trubbel, svårt att få jobb och har ett kriminellt förflutet, medan Laide är den som har alla saker på plats. Det är svårt att ha sympatier med Laide, som känns kall och verkar redan ha lämnat Samuel bakom sig, men hennes berättelse om deras kärlek är ändå den jag är mest svag för, som den obotlige romantiker jag är.

Romanens upplösning är också den värd att nämna. Det är en där titelns påstående Allt jag inte minns ställs på sin spets, för var går egentligen gränsen mellan vad som är mitt och vad som är påhittat? Det är det här som är en av Khemiris starkaste sidor, enligt mig. Hur han alltid lyckas dra det fiktivas gränser ett steg längre.

Bookbirds läser: IQ84, tredje boken (kapitel 19-24)

Måndag 21 september 2015
Reviderad konversation. Innehåller spoilers!

Stjärtmes: Det gick undan väldigt mycket den här gången, eller är det jag som inbillar mig?
blåmesen: De sista två kapitlen var väldigt korta, så jag tror det kan vara det som gör att det kändes som att det gick fort.
Stjärtmes: Jag tycker att de började prata i gåtor igen.

blåmesen: Jag tycker det känns lite som nån slags fars. De springer om varandra hela tiden.

Stjärtmes: Minns du vad som hände i Ushikawas första kapitel för denna gång? Det har helt försvunnit ur mitt minne.

blåmesen: Jag har anteckningar... Jo! Dels tänkte han som vanligt lite på sitt liv och var allmänt ledsam och osympatisk. Fukaeri "stirrade in i hans själ" och han kände sig alldeles konstig ett tag. Blev bättre när Tengo kom hem. Och så upptäckte han de två månarna!

Stjärtmes: Ah just det. Han blev typ kär i Fukaeri? Eller det var något hon gjorde med honom?

blåmesen: Jag trodde också att han blev kär i henne först, men det var lite oklart. Jag vill också minnas att jag blev lätt frustrerad över att även U äter lätta middagar och stretchar regelbundet. Hade varit befriande om någon enda av Murakamis karaktärer kunde typ... äta pommes, och skita i hur hen ser ut

Stjärtmes: Det ligger väl i Murakamis estetik antar jag. Jag undrar om han är en sådan själv?

blåmesen: Jamen det är han! Han springer ju ultramaraton och sådär. Har sagt att det ska stå på hans gravsten att "Han gick i alla fall aldrig".

Stjärtmes: Sen satt ju U där och fånstirrade på månarna, så att A fick syn på honom. "Lyckodockskallen". Är det förresten inte konstigt att U:s historia berättas efter alla andra? När man får läsa hans del så vet vi redan vad som har hänt typ? I alla fall hos de andra. Aomame gick till Tengo. Sen fick vi läsa hur U upptäcker att Aomame går ut från deras byggnad, när vi kom till U.

blåmesen: Jo, i och för sig. Det är lite asynkront. Hur som helst. A gick ut! Och hittade Tengos lägenhet, som var tom eftersom Tengo var ute och åt med sin redaktör. /.../ Och så lyckades ju U få ett fotografi av A OCH gissa att det var A. Han verkar tidvis ganska kass på sitt jobb, men han är sjukt träffsäker i sina hypoteser.

Stjärtmes: Måste vara något sjätte sinne som Murakami försöker få oss att tro på .

blåmesen: Men det missar ju mycket praktiskt i så fall, som när T gav sig av till katternas stad för att hans pappa dog.

Stjärtmes: ja. Pratet om dörren som öppnades med Kumi var way above my ork. Men det måste ligga en slags symbolik i det. Sade inte ledaren något liknande?

blåmesen: Det gör det säkert. Jag orkade inte heller fundera över det. Men jag blev väldigt nyfiken över att Kumi så tydligt mindes att hon blev strypt i sitt förra liv. Ts mamma? As älskarinna?

Stjärtmes: Ja!!!

/.../

Stjärtmes: Varför måste det vara så konstigt?

blåmesen: För att det är Murakami? Det kändes också som att vi fick nån sorts bekräftelse på att det var Ts pappa som var NHK-spöket när en av systrarna berättade att han brukade knacka i sängkanten.

Stjärtmes: Exakt. Men han gjorde det inte när T var hos honom. Fast han var väl hos Fukaeri? T kanske inte var närvarande då iofs.

blåmesen: Precis. Händelsemässigt börjar vi närma oss slutet på det här avsnittet. U blev ju också överfallen av Tamaru? i sin lägenhet - oväntat!

Stjärtmes: ja. Jag älskade att han konstaterade att han måste vara "ett proffs" för att han inte hade märkt att låset var mixtrat.

blåmesen: Men tror du också att det är Ta? Skulle Ta verkligen säga något sådant som "Så lätt dör du inte"?

Stjärtmesa: Han kanske vill ha information av honom! Du har rätt i att det låter lite olikt T.

blåmesen: Jo, det är klart. Han vill ju veta vem han arbetar för och sådär. Men vi har väl inte riktigt fått se Ta:s "professionella" sida tidigare, förutom i försvarssammanhang. Ser fram emot att få veta om det är Ta och se vad som kommer att hända för de båda... Ser mindre fram emot födelsen av A:s barn, som väl i och för sig antagligen inte kommer att vara med i boken. Men det låter ju verkligen som att hennes livmoder blivit en luftpuppa, även om hon själv inte tror det?

Stjärtmes: jaa, men hon kanske är i något förnekelse/förälskelse-stadium. M blev himla meta när A började prata om historier.

blåmesen: Det är ju ganska mycket metavarning över det här med att boken T skriver kanske är det vi läser eller är det det eller vem vet sjukt oklart och sådär.

Stjärtmes: Speciellt nu när det har varit en närvarande berättare! om än väldigt kort

blåmesen: Men att hon först nu inser att hon kan "vara med och skriva historien" fast hon inte vet hur kanske förklarar lite varför hon varit så passiv tidigare? Att hon bara känt sig som någon som hamnat mitt i något hon egentligen inte hörde hemma i.

Stjärtmes: ja... som att berättelsen skrivs i realtid?

blåmesen: Nåt ditåt. Fast nu har ju T heller inte skrivit på vad som känns som länge? Tydligen var han ju bara hemma två dagar innan han fick åka tillbaka till katternas stad.

Stjärtmes: De kanske skriver sista kapitlet tillsammans, A och T. HEHE.

blåmesen: Det vore ju inte helt otippat...

blåmesen: När jag satt och läste idag träffade jag en kompis som varit bortrest länge och som hälsade mig med "Jag läser också den där boken! Fast jag har läst typ lika mycket som du har kvar!" och så blev han helt paff när jag berättade att det fanns tre böcker...

Stjärtmes: Idag frågade en arbetskollega om jag tyckte att den var bra. Jag sa nej.

blåmesen: Oj. Det var hårt. Den har ändå varit bra... ibland. Själv brukar jag hålla mig till konstig.

Stjärtmes: Det har varit lite för trassligt den här gången. Fast jag svarade om tredje boken. jag vet inte om hon menade serien, eller vad hon menade. Frågan "är den där bra?" kan besvaras multipelt i detta fallet.

blåmesen: Jag lutar åt ett superlyckligt smörslut i alla fall. ❤

Stjärtmes: jag kan inte säga om det är typiskt eller otypiskt M med cheesy endings?

blåmesen: Skulle säga att det är otypiskt? Fast det är heller inte vanligt med misärslut.

fler diskuterade kapitel » 1-6, 7-12, 13-18, 25-31