Maneter
Molnens vemod. Ett vintrigt ljus redan.
Och sommarens sista ilanddrivna solar
som blåskimrande maneter på stranden.
Jag tar dem slemmigt kalla i handen,
står med en sladdrig sol under himlen -
och säd glider ut mellan stelnade fingrar.
Betraktar det homogent uppdelade anlaget,
en gåtfull enhet av ögon och kön
och lyssnande mot andra solsystem.
Gråter du igen. Så åtskilda är vi.
Längtar efter att åter vara identiska,
vandra som solar och brännande kön
över himlen innan allt blir till mörker.
Men molnens drift stannar redan av.
Maneterna blånar förfrusna och små.
Sommaren flykt sluts inne.
Jag står med en sladdrig sol under himlen:
åh att bevara dess fruktbara värme en vinter.
Inger Christensen
⇒ mer poesi på Bookbirds
⇒ Bild av David Teter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar