Semesterstart: Narnia-serien

Jag känner på mig att det här blir en riktig lässommar. Inte en sån där oförsiktiga läsare får sand och solkrämsfläckar mellan sidorna, utan snarare en sån där man lugnt kan ligga på soffan och se ut på skyfallen. Det är åtminstone så jag inlett årets semester, i sällskap med en gammal favorit i form av böckerna om Narnia. Följande text är ingen recension, utan bara en reflektion över två dagar i Aslans och de talande djurens rike.

Narnia-serien, som innehåller totalt sju böcker, har ofta omtalats som en allegori för kristendomen, men enligt förordet till min upplaga såg författaren C.S. Lewis det mer som en hypotes; hur hade Jesu liv gestaltat sig i en helt annan värld? Parallellerna till Bibeln var något som gick mig helt över huvudet när jag fick de här böckerna lästa för mig som barn, vilket nog inte är helt ovanligt. Som vuxen (om man nu någonsin kan kalla sig det) är de frapperande. Den första boken - Min morbror trollkarlen - innehåller en variant av skapelseberättelsen där lejonet Aslan sjunger fram världen Narnia: himlen och stjärnorna, landskapen, växterna och djuren. I den sista boken - Den sista striden - får vi istället bekanta oss med någon sorts himmelrike.

Däremellan verkar Aslan dyka upp när han behövs, för att trösta och leda de barn som agerar hjältar i serien. Allvetande och allvis ingjuter han både förundran och fruktan i dem han möter, och även om han inte är kapabel att utrota den ondska som härjar i Narnia, kan han alltid finna på råd för att hålla den stången. Den som inte tappar tron förefaller få ledning snabbare än övriga, men det stora lejonet ger alltid en andra chans (och låter sig även offras för ett av barnens synder, för att sedan återuppstå). Den som däremot vänder sig ifrån honom och bestämmer sig för att han inte är på riktigt kan han inte längre hjälpa.

Kanske borde jag reagera på det här, analysera, bryta ner*. Jämföra med Philip Pullmans Den mörka materian som jag nyligen läst om och som beskrivs som en introduktion till ateism för barn**. Ni som vet hur jag läser barndomsklassiker inser också att jag gladeligen avstår. Minns vilka tonfall som användes när samma fraser lästes högt för mig för många år sedan. Känner igen formuleringarna i Hästen och hans pojke efter att ha lyssnat på den som ljudbok ett otal gånger. Samtidigt förvånas jag över hur korta och koncisa böckerna är i många fall, och hur min yngre och mer fantasifulla hjärna fyllt på med detaljer som egentligen inte finns i berättelserna.

Onekligen blir jag också nyfiken. Vilka barndomsklassiker har ni läst om? Kanske de här? Upptäckte ni ytterligare lager i berättelsen? Finns det kanske någon som läst dessa "sagor" först som vuxna - och vad tyckte ni i så fall? Kvittra gärna!

* Något som är svårt att inte reagera på är dock kvinnosynen, men även att de "fria och stolta" Narnierna är ljusa medan länder som i högre utsträckning präglas av tveksamma värderingar har befolkning med mörkare hudton.

** Trots att jag var mycket äldre första gången jag läste Den mörka materian hittade jag betydligt fler vinklar som föreföll riktade till vuxna och som jag missat helt tidigare i denna serie än i Narniaböckerna