Livet i trollkarlsvärlden är väldigt ljus. Harry jämför hela tiden det nya livet med det hemska som han hade i "mugglarvärlden" (den värld där de icke-magiska vistas), där han levde på existensminimum, medan han i trollkarlsvärlden får allt han saknade och lite till. Men allt är inte rakt igenom mjukt och oskyldigt, inte där heller. Ett föremål hålls gömt på tredje våningen och trots att det vaktas av en trehövdad hund är det inte helt omöjligt att ta sig förbi denna best, frågan är bara vem det är som ruvar på svaret och vem i all sin dar är det som försöker göra det gömda föremålet till sig? Som känd för någonting han inte minns, blir skollivet tufft för Harry, med både en ny värld och fördomar om honom.
Min relation till J. K. Rowlings Harry Potter är lång och snårig*. Jag ska inte dra hela harangen nu, men det började med ett spel en klasskamrat på mellanstadiet hade, sedan älskade Hogwarts.nu och slutligen böckerna, innan filmerna kom in i mitt liv. Jag vill inte påstå att jag är ett dödsseriöst fan, jag har till exempel inte läst Tales of the Beedle Bard, men jag tänker inte förneka att Harry Potter har betytt väldigt mycket för mig. När jag nu läser första boken på originalspråk, när jag själv blev introducerad för den på svenska, är det inte dessa tidiga ungdomsdagar som dyker upp framför mina ögon, utan det är scener från filmen, och detta är väl ett bevis på hur trogen den första filmen är boken. Visst, det finns några skillnader, men många scener och repliker är för mig kopplade till filmen, åtminstone på engelska. Att det är så här är kanske inte så konstigt, för att jag läste böckerna inledningsvis på svenska och såg filmerna på engelska, men jag blev ändå besviken på att filmerna har gjort ett så pass stort intryck, när alla de finaste minnen jag har är samlade kring läsningen (skratten, tårarna, fasan och uppesittarnätterna).
Men vad är det egentligen jag vill få ut av att läsa Harry Potter idag, så här mer än ett decennium senare? Kanske när jag en romantisk bild av läsningen, som jag hoppas att jag ska vaggas in i igen. Denna att vara tio år och glömma bort att det finns en värld som jag måste återgå till, glömma att jag måste upp klockan sju nästa morgon och ha matematik. Kanske är det samma med hur jag anser att romanen Harry Potter and the philosopher's stone (och säkerligen resten av serien) är. Det är inte en sådan jag kan ställa mig opartisk till, just för att den kom in i en så pass kritisk tidpunkt i mitt liv och som har följt mig från mina tidiga till sena tonår. Att jag är äldre och för tillfället studerar barn- och ungdomslitteratur, får mig istället att se kopplingar mellan dagens moderna "sagor" och de som lästes förr i tiden. Jag kan bland annat se Astrid Lindgrens Bo Vilhelm Olsson, från Mio, min Mio i den föräldralöse Harry Potter, som liksom han får en osynlighetsmantel. Jag tycker att det är fint på något vis. Att historier inte behöver dö, utan kan vävas in i nya och bli en verklighetsflykt till fler.
För mig kommer Harry Potter alltid vara pojken som överlevde.
★ Harry Potter and the Philosopher's Stone (Harry Potter #1), J. K. Rowling, Bloomsbury, 1997 ★
☆☆☆☆☆
*För den som vill läsa den medellånga kärlekshistorien mellan mig och Harry Potter-serien, skrev jag, 2011, ett inlägg om detta som en del av 30 Days of Books.
1. Länk till inlägget
2. Länk till 30 Days of Books
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar