Bookbirds läser: IQ84, andra boken (kap 3-7)

24 februari 2014; tisdagskväll med vårkänsla

Reviderad konversation, kan innehålla spoilers.

blåmesen: läste precis klart sista sidan. Framförhållning javisst
Stjärtmes: jag har anteckningar!

Förberedelsearbetet var som vanligt av yppersta kvalitet. Vi fortsatte raskt med att försöka sammanfatta vad som hänt i avsnittet.

Stjärtmes: vad hände under kap 4?

Stjärtmes: Så, Aomame fick i uppdrag att träffa sektledaren

blåmesen: Och hon fick tag i en pistol, för att kunna ta sitt liv om det skulle gå snett. Ayumi hittades mördad

Stjärtmes: = aomame kände att hon inte skulle sakna något från sitt nuvarande liv

Stjärtmes: När Ayumi hittades mördad blev Aomame väldigt skakad, vad jag förstod det som?!

blåmesen: Hon grät ju för första gången sedan... hennes andra kompis? (minnet sviker mig lite här) tog sitt liv

blåmesen: och så träffade hon sektledarens livvakter och bedömde dem vara amatörer, och där slutade vi. Bra cliffhanger den här gången också

Stjärtmes: ja! Vad hände med Tengo?

blåmesen: Vi fick tydligare indikationer på att det är han som hittar på hela den parallella berättelsen. Hans flickväns man ringde och sa att hon inte skulle komma över mer. Och Ushikawa ringde. Och så fick vi en otroligt utförlig berättelse om när han lagade mat.

Stjärtmes: Jaa nu minns jag. "Han beskrev en värld där två månar svävade bredvid varandra" 
Stjärtmes: Vilket hade hänt hos Aomame

Stjärtmes: Men hon vågade inte fråga tantens livvakt om det, så hon kan ju ha hallucinerat?

blåmesen: Jag tycker det känns lite skumt att han skriver en roman där hon tänker på honom hela tiden

blåmesen: Från kap 4 om Aomame: "Det här är verklighetens värld, full av sprickor, inkonsekvenser och antiklimax"

Stjärtmes: Men det är kanske något önsketänkande från hans sida...

blåmesen: Ja, eller bara en önskan om att få det att kännas mer autentiskt. Det som stör mig med romaner i vilka de skriver romaner är att jag tycker det blir svårare att sjunka ner i boken helt, att inte ta avstånd i och med att man kommer att tänka på att det man läser också bara är något som någon suttit och skrivit
blåmesen: (Jag borde definitivt läsa om Sofies värld)

Stjärtmes: Vad kände du för Murakamis Lolita-referens angående Tengo och "I hans minne var Aomame en mager liten flicka som ännu inte hade fått bröst" ?

blåmesen: Nu har jag ju inte läst Lolita. Men jag reagerade spontant på att Murakamis diskussioner/funderingar om sex aldrig är erotiska utan snarare lite aparta

Stjärtmes: Jag tänker att han kanske försöker avsexualisera sex och det kvinnliga utseendefixerandet i överlag. Beskrivningarna är som du skriver, just aldrig erotiska, utan som en del av handlingen. Som med matlagandet. Och musiklyssnandet egentligen

blåmesen: Precis. Vill man tänka sig det som ett inlägg i debatten om samtidens syn på sex så kan man väl säga att han avdramatiserar, kanske. Försöker framställa det som något naturligt och som något som är lika mycket en del av vardagen som mat och musik, precis som du säger

/.../

blåmesen: Något jag däremot tycker är spännande är hur mycket man kan utläsa om Tengo genom att läsa om Aomame / hur hans berättelse speglar hans liv

Stjärtmes: Oj, det har jag inte tänkt på!

blåmesen: I kapitel 6 ringer Ushikawa och antyder att han representerar någon med "långa armar", och i kapitel 7 tänker Aomame precis samma sak om sekten

Stjärtmes: Ja, just det! Det reagerade jag också på.

blåmesen: Och kapitlet där Tengo går runt och tänker på Aomame följs av ett där hon tänker på honom

/.../

blåmesen: Murakami brukar vara lite... urballat, på ett sätt som hans eget liv förhoppningsvis inte är

Stjärtmes: M, som läser en kurs i japansk litteraturs gränser mellan fantasi och verklighet, har berättat att det finns en annan tradition i japan i jämförelse med kanske västvärlden. så länge som författaren har upplevt någonting, är det realism, hur denne än väljer att porträttera det.

blåmesen: Det låter coolt.

Stjärtmes: Jag tyckte att det tog väldigt lång tid för Aomames del att komma till skott! Nästan samtliga kapitel om A handlade om väntandet?

blåmesen: Ja, det var mycket väntan. Men så är väntan också något som är ganska spännande

blåmesen: I all sin plötsligt händer det inte igen-het

Stjärtmes: Att hon inte kunde kasta sin fikusplanta.

blåmesen: Vad handlade det om egentligen? Respekt för liv? (Hypokrit?)

Stjärtmes: Jag tror att Ayumis död fick henne att inse att hon dels inte var odödlig och dels var ensam

Stjärtmes: hon kanske inte ville "förlora" ännu en sak

blåmesen: Det är möjligt

/.../

Stjärtmes: Ytterligare tecken på att Aomame är i en parallellverklighet: Aomame ifrågasätter sin verklighet och det är mer prat om att vara i flera verkligheter, medan Tengos delar mer handlar om berättandet och skrivandet av berättelsen.

blåmesen: Du menar att man diskuterar vad som är verkligt mer ju mer fiktivt det blir?

Stjärtmes: ja, typ!

blåmesen: Eller också håller Murakami på att lura oss igen...

/.../

Stjärtmes: Kul att Orwells 1984 inte nämns förrän 115:e sidan i andra boken?? Finns det några tidigare indikationer på att det ska finnas en koppling mellan den och 1Q84, förutom titeln?

blåmesen: Jag håller med om att kopplingen till 1984 inte är helt tydlig

/.../

Stjärtmes: Jag har börjat uppskatta det ibland väldigt långsamma i berättelsen, att M har vågat beskriva vissa passager väldigt långsamt, som matlagandet, därför att det går långsamt även i det verkliga livet, eller att det borde göra det

Stjärtmes: Haha: tänk om Aomame är Tengo i en annan värld bara? Fast det går ju inte, om de har träffat varandra.

blåmesen: Jag gillar det också! Även om det blev bjärt kontrast mot mig själv som just när jag läste den passagen höll på att laga mat och sms:a och skicka mejl. Har ingen respekt för läsandet längre tydligen

blåmesen: Min uppfattning är att Aomame finns i Tengos värld men där har han inte träffat henne sedan de var små, och därför hittar han på en berättelse om hur hon har det nu

Stjärtmes: jaa ååh som en liten pojkes fantasier

Stjärtmes: Det gör dock hela berättelsen ganska tråkig..

Stjärtmes: Om Aomame skulle vara påhittad

blåmesen: fast gör den verkligen det?

blåmesen: Blir berättelsen om Tengo tråkig bara för att den är påhittad?

Stjärtmes: Nej kanske inte, haha! men jag hade hoppats på att de berättelserna skulle vävas ihop på ett annat sätt!
blåmesen: Det kan de fortfarande göra, #Sofies värld

blåmesen: Nu behöver jag förresten gå jättesnart

Stjärtmes: En sista grej då!

Stjärtmes: T som smittbärare???

blåmesen: smittbärare???

Stjärtmes: Menas det som smittbärare av dåliga tankar?

Stjärtmes: han som ringer T från sällskapet

Stjärtmes: säger att t (och fukaeri??) är smittbärare

blåmesen: där läste jag nog lite snabbt, får jag erkänna

blåmesen: men det är ju än så länge väldigt oklart vad sällskapet egentligen är ute efter

blåmesen: mer än att de inte gillar T och F

Stjärtmes: just det! han säger att T och F är smittbärare och att sällskapet har vaccin mot viruset ehh..

Varpå samtalet avslutades för denna gång.

fler diskuterade kapitel » 1-2, 8-11, 12-17, 18-24 

The return of Hjärtans fröjd

När uppföljaren till Hjärtans fröjd, The return of Hjärtans fröjd, tar sin början, har det gått mindre än ett år sedan vi senast slog ihop den första boken. Det är bara några dagar kvar till sommarlovet. Det blåser andra vindar nu, ingen av dem doftar som Hjärtans fröjd. Då var han förkrossad på grund av sin första förälskelse. Ung och dum, det sade han själv. Nu är han intresserad av en annan, mer mogen och allt som kommer med tiden, ja ni vet. Distansen till den man en gång var växer, etc. Men så känner han en doft av citron på bussen och allting kommer tillbaka.

The return of Hjärtans fröjd är Johans berättelse över tolv dagar. På dessa tolv dagar hinner hans liv förändras totalt och trasslas, men även redas ut. Till skillnad från den första boken, är berättandet i den här annorlunda. Det är inte dramatiska filmscener och en arg regissör som jämt ska redigera om. Istället är berättarrösten lugn, ja, mer sansad på ett sätt, men har ändå den karaktäristiska Per Nilsson-tonen.

Det är en berättelse om kärlek, naturligtvis, men inte den stormiga varianten. Också upplägget är på ett sätt annorlunda, i jämförelse med Hjärtans fröjd, som tilltalandet; vem är det Johan berättar historien för? Vem är denna "du"? Är det oss som läsare eller någon annan, någon som finns i berättelsen? Nu skrev jag inte speciellt utförligt om Hjärtans fröjd, men i den blev berättandet ständigt avbruten, av en telefon som ringde och ringde. Också i The return of Hjärtans fröjd är det en telefon som ringer och någon som vill in, men Johan måste berätta färdigt först.

Om man, som jag, har läst ett gäng böcker skrivna av Per Nilsson, stöter man ibland på karaktärer från hans andra böcker, och ibland även författaren själv, vilket är roligt. Man kommer karaktärerna närmre och lär känna dem utifrån någon annans perspektiv och inifrån dem själva. I The return of Hjärtans fröjd är Johans bästis, även hans namne, samma karaktär som finns i Anarkai. Jag vet det, för att denna Johan är tillsammans med Gro, precis som Johan i Anarkai. Små detaljer i en Per Nilsson-värld.

Jag tyckte om The return of Hjärtans fröjd, även om den varken stilistiskt och innehållsmässigt sett var lika bra som Hjärtans fröjd. Jag tror dock att en av anledningarna till att jag tyckte att den var helt okej, var för att den utspelar sig i en tid då inga sociala medier fanns. Det var befriande och behagligt verkligt på något vis. Jag tyckte också om Johans funderingar. Det var viktiga ämnen som det fokuserades på, som till exempel föräldra- och kärleks- och livskunskap. Sedan tyckte jag väldigt mycket om Johans lillasyster, hur hon blev den som lättade på trycket när det var för mycket trassel. Vill också skriva något om hur bra det var att Per Nilsson lät Ann-Katrin (a.k.a. Hjärtans fröjd) vara den starka och smarta, men kan inte specificera mer, för att det vore en ovälkommen spoiler.

Något som kan ifrågasättas är mognaden i Johans röst och handlingar. Jag kan inte riktigt föreställa mig ungdomar i hans ålder, agera och tala på ett sätt som Johan gör. Å andra sidan är det en annan tid nu. En tid utan akronymer som LOL och YOLO. Kanske är det därför hans språk ibland känns främmande för att passa en sjutton-artonåring.

The return of Hjärtans fröjd är inte Per Nilssons bästa, i mitt tycke. Tyckte man om Hjärtans fröjd och vill läsa den här, ska man vara beredd på att den inte är som Hjärtans fröjd. Den är ändå en helt okej uppföljare.

Bookbirds läser: 1Q84, andra boken (kapitel 1-2)

FEBRUARI 8 2014, lördagsleda
REVIDERAD KONVERSATION
INTE UTAN SPOILERS

Stjärtmes: AAH Tamaru!! Tjechov!! Så meta!! Har precis läst första kapitlet nu.
Blåmesen: Jag tänkte också på att det var meta. Det är väldigt berättelse-i-berättelse-i-berättelse. Men läs ett kapitel till så jag inte spoilar för dig?

Stjärtmes (en timme senare): Så! Nu är jag klar!
Blåmesen: WOHOOO! Har du hunnit lyssna på alla låtar och kollat upp allt du glömt också? För det struntade jag i (nonchalant?)
Stjärtmes: Vilka låtar?
Blåmesen: Jazzlåtarna som de pratar om i kapitel 2
Stjärtmes: Jag försökte kolla upp om hunden, men vi hade inte skrivit något om det. Nä, jag har inte lyssnat på låtarna haha!

Blåmesen: Det var ju den där vakthunden, damens livvakts vakthund, som bodde på det skyddande boendet. Den blev dödad i slutet av ettan, på ett onaturligt sätt. Minns inte exakt hur

Stjärtmes: Jag tyckte att damens förklaring var logisk, att det kanske var sekten som ville ge henne en varning.
Blåmesen: Ja, det håller jag med om. Hon verkade ganska knäckt. Minns det som att hon beskrevs som väldigt stark i första boken, eller är det en missuppfattning från min sida?
Stjärtmes: Jo, hon verkade ganska kall i första boken

Blåmesen: Jag tyckte nog att kapitlet om Tengo var mer intressant än det om Aomame. Blev lite förvånad över att alla dömde ut honom [Ushikawa] så fort på grund av utseendet dock
Stjärtmes: Ja!! Det där med utseende verkar vara Murakamis grej??

Stjärtmes: Jag tyckte att Tamaru (vakten) blev lite väl öppen inför A när han berättade hela sin livshistoria. Det var inget jag hade förväntat av hans karaktär att han skulle göra. Han hade ju fram tills dess varit väldigt fåordig
Blåmesen: Det kan jag hålla med om. Har inget minne av att de varit nära tidigare. Men man får väl skylla på att han var känslomässigt nedbruten p g a hund. Jag undrar hur viktig han egentligen är, för intrigen/romanen i stort menar jag
Stjärtmes: Han kanske får en viktigare roll sen, i samband med A och sekten
Blåmesen: Det är mycket möjligt.

Stjärtmes: Det här att både Tsubasa och Fukaeri har försvunnit!?!?!
Blåmesen: Jag hade en teori ett tag om att Tsubasa/Aomame/gamla damen-gänget egentligen är karaktärer i Tengos bok, men sedan var det visst något som motbevisade det?
Stjärtmes: Jag tror att vi pratade om det någon gång
Blåmesen: Annars blir det otroligt meta med Tjechov, för i så fall pratar de om en roman, i en roman, i en roman.
Stjärtmes: Varför skulle han annars prata så konstigt?
Blåmesen: Vem, Tjechov?
Stjärtmes: Tamaru
Blåmesen: Jaha. Nu är jag med. För att tja, oavsett hur många nivåer av romaner det är vi snackar om så är det en roman vi läser. Hur ofta är romankaraktärer egentligen som riktiga människor?

Stjärtmes: Jag tycker också att Tengos verklighet låter mer verklig än Aomames
Blåmesen: Mm, fast den är också lite overklig. Det här med att Ushikawa visste allting som han inte borde veta...
Stjärtmes: Ja.. Det var läskigt. Men samtidigt finns det kanske något Big Brother över det?
Blåmesen: Ja, jag tänkte snarare NSA/Google men det är väl samma sak nu för tiden. Han [Orwell] skulle ha döpt den till 2014 istället... Den utspelar ju sig 1984 och 1984-parallellverklighet [förtydligande: eftersom man aldrig vet någonting i Murakamis böcker tänker jag bara utgå från att saker jag fått för mig stämmer]
[...]


fler diskuterade kapitel » 3-7, 8-11, 12-17, 18-24

inför 1Q84, andra boken

8 februari 2014, 11:03
Från: blåmesen
Till: Stjärtmes
Ämne: Nytt försök på 1Q84?
Meddelande:
Vad säger du om'et?
Jag tänker diskussion varannan vecka, minsta möjliga mängd text mellan gångerna.

Eller har du tröttnat på att vänta och läst klart dem?

8 februari 2014, 11:58
Från: Stjärtmes
Till: blåmesen
Ämne: Re: kom igen
Meddelande:
Hej!
Jag säger JA till 1Q84! Och Ja till TFIOS! Bio-sommar!!!!

När ska vi börja med 1Q84? Borde vi läsa om ettan först?

8 februari 2014, 12:03
Från: blåmesen
Till: Stjärtmes
Ämne: Re: kom igen
Meddelande:
Hej!

Tack för svar! Det här är en långsam lördag (trots milslång 2dolist och att OS HAR BÖRJAT men vi har ingen kabel till TV:n så jag kan inte kolla...), börja läsa idag??? Orkar inte läsa om ettan (man kan ju alltid uppdatera sig via bloggen if needed)

blåmesens 2013

Att skriva en årslista när man i allt väsentligt övergivit det projekt man älskar känns som att plocka russinen ur kakan. Å andra sidan är jag vuxen nu, och har därmed all rätt att äta brownie till frukost, slänga de trista delarna av en matlåda eller skriva ett blogginlägg om året, utan bannor från andra än mitt samvete.

Mitt läsliv är torftigt numera, men bland 41 korn kan även en blind höna finna sig ett, eller i mitt fall två: Moa Herngrens Jag ska bara fixa en grej i köket var obehaglig men välskriven och formuleringarna i Bodil Malmstens Det är ingen ordning på mina papper fick mitt hjärta att slå fortare.

Värda att omnämnas är även Kalle Linds Människor det varit synd om som är trevlig när man känner sig ledsen samt Robert Galbraiths (det vill säga J K Rowlings) The Cuckoo's calling som var betydligt bättre än man kunde vänta sig.

För årets obestridda soundtrack stod V Maggio och vad gäller filmer och framtiden: vem vet?

Kärlek,
blåmesen

Pressa läpparna här

 
Deras blickar möts en utekväll och likt motpoler dras de till varandra. Hon heter Iris. Han heter Frank. En kemisk reaktion uppstår. Det liknar något som vi skulle kalla kärlek. Jag vet inte hur jag annars ska formulera mig. Iris är sjutton år äldre än Frank, men det är han som är mannen. Hon är den undergivna kvinnan.

Det blir en minst sagt destruktiv relation: de har det bra när de är själva, men när de är ute bland andra händer det mer än sällan att Frank dricker för mycket och beter sig dumt. Han feltolkar, förvrider allt hon gör så att det är hon som gör fel, som om han är oskyldig. Varningssignalerna fanns där från början, Iris såg det. Hon såg att han var ett minfält som ingen röjt och hörde han säga "Ibland skapar jag situationer för att utmana döden" och "Dessutom är jag schizzig". Ändå stannar hon kvar.

Iris är kär, hon säger det till sin väninna Vera som varnar henne. Frågan är om Frank är kär? Det blir onekligen en obalans i detta porträtterande av den här relationen, när läsaren endast får följa ett trasigt hjärta. För visst måste det vara något trasigt i Frank, om han har en laddning tabletter hemma?

En Åsa skriver på Boktipset att historien är intetsägande, fylld av krograggande och vuxenknull, vars resultat blir ytterst genant och kladdigt. Och jag förstår henne på ett sätt. Jag förstår att det blir väldigt tjatigt att läsa om hur Iris slåss med sig själv, hur han gör henne illa och hur hon förlåter honom sedan, gång på gång. Jag ser Esters historia upprepa sig: Iris vill ha någon som inte vill ha henne på samma vis. Hugos nonchalans är bytt mot Franks avundsjuka och opålitlighet. Skillnaden är att Iris inte beundrar Frank likt en tonårstjej älskar en idol.

På något sätt fångar Agneta Klingspor mig. Jag läste Pressa läpparna här så fort jag hade tid över: i reklampauser, innan jag skulle gå och lägga mig och under frukosten. Det var som en feberyra som varade några dagar. Efteråt minns jag knappt någonting, mest detta: att det tar tid att driva ut ett gift som tagit sig in i kroppen.

Läst i januari

Oscar och den rosa damen, Eric-Emmanuel Schmitt (Skönlitteratur)
Oscar är tio år. Om tolv dagar ska han dö. På sjukhuset möter han den rosa damen, som säger åt honom att skriva brev till gud och att han ska leva som om han varje dag åldras tio år. Den här lilla romanen innehåller Oscars brev om hans sista dagar. Det är roligt mitt i allt sorgliga och den fungerar fantastiskt som en mellan två böcker-bok. Det finns även en filmatisering, med bland andra Max von Sydow, som tar textens innehåll till någonting oväntat och för ovanlighetens skull tycker jag att både filmen och boken är ungefär lika bra.

Hjärtans fröjd, Per Nilsson (Kärlek, Skönlitteratur, Ungdom)
Jag läste den här första gången på högstadiet, men då fastnade den inte riktigt. Den hamnade mellan alla andra Per Nilsson-böcker som jag tyckte var bättre. Mellan Du & du & du, Anarkai och Ett annat sätt att vara ung. Det är först vid den här läsningen som jag har insett hur mycket Per Nilsson har påverkat mig, i mitt språk och tänkande. Hans filmiska berättande har nästlat in sig på ett obemärkt vis och syns tydligt i mina egna texter. Hjärtans fröjd är en film om någonting som redan har hänt, men den är inte färdig. Den handlar om hur huvudpersonen blir kär i någon han ser på bussen och hur de knyts tillsammans över en skolbok i tyska. Han kallar henne Hjärtans fröjd i hemlighet, men hon är inte lika säker. Träffsäkerheten gör att det känns även under huden. Det finns även en uppföljare, The return of Hjärtans fröjd, som jag tänker läsa snart.

Animal farm, George Orwell (På engelska, Skönlitteratur)
Den här läste jag till bokcirkeln jag är med i. George Orwell, även känd som författare till bland annat 1984, har med Animal Farm porträtterat en revolution på en bondgård, där djuren har tagit över. I början talas det väldigt hjärtligt om hur alla djur är jämställda, att inga djur ska äta så lite och jobba så hårt som när Mr Jones, deras tidigare ägare, styrde gården. Efter en tid börjar vissa djur bestämma allt mer över de andra. Det är de "smartare" grisarna som kan läsa och tala högfärdigt, som manipulerar de övriga djuren till att glömma det som varit, för att få som de vill. Livet på gården hamnar allt mer i ojämvikt, men det var åtminstone sämre förr, eller? Den är inte speciellt lång, men budskapet är ganska tydligt. Det är många som kategoriserar den här boken som en dystopi, men jag kan inte riktigt se vari dystopin ligger - det är ju så här det har sett ut och så här det ser ut nu.

Medealand och andra pjäser, Sara Stridsberg
Medealand och andra pjäser innehåller förutom Medealand, två stycken till - Dissekering av ett snöfall och Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika. Samtliga handlar om kvinnor i trängda situationer. I den första ska Medea fördrivas ut ur landet, ett land som inte är hennes eget, för att mannen hon kom dit med har förlovat sig med landets kungs dotter. I den andra är en konungaflickas öde att hitta en man att ge sin makt till och att föda en tronarvinge, trots att hon blev uppfostrad till att vara en konung. I den tredje har Valerie Jean Solanas hela tiden kämpat mot patriarkatet och nyss skjutit Andy Warhol.