Äktenskapsbrott

Tidigt injiceras det in i våra medvetanden hur god kärleken är. Det kommer nödvändigtvis inte med modersmjölken, utan finns runt omkring oss jämt och ständigt. Bilden av den eviga kärleken från Hollywood projiceras på stora skärmar: en man och en kvinna som lovar att älska varandra i nöd och lust, tills döden skiljer dem åt. Skulle någon, säg maskerade kvinnor från till exempel Ryssland, våga påstå någonting annat, kommer det att provocera. Äktenskapet, som, enligt Erich Fromm, tidigare ansågs vara ett handelsutbyte mellan två familjer, har nu blivit något som vi begär, trånar och önskar ha.

Kanske är det därför det träder fram en smak av järn i min mun, när jag mitt i natten läser Åsa Ericsdotters Äktenskapsbrott. Därför att den handlar om just det man inte ska göra, när man har förseglat sina löften med en kyss. Den handlar om otrohet, att inleda, vara mitt i och att avsluta den. Som en cynisk romantiker och fanbärare för det förhoppningsfulla hjärtats slag, får jag ont i magen. Jag tänker först att det bara händer andra, sedan att det kan hända vem som helst, när som helst och är hur vanligt som helst. Man också se det på ett annat sätt, att texten handlar om att älska mer än en person och det är ju inget fel med det egentligen. Återigen, löftet. I nöd och lust. Blodsmaken.

De tre faserna tar sin form hos tre olika personer, alla med varsin respektive, men det är genom jaget som du och jag får höra berättelserna. Förutom ett jag, finns också ett du och en arbetskollega. Duet, som vi senare får reda på heter Niklas, är gift med och kär i Karolina. Karolina som han också har en dotter med. Niklas är också kär i Pia. De träffas när Karolina inte är hemma, när hon är på jobbet, när hon är ute och handlar, när hon är bortrest. Niklas vill ha barn med Pia också. Långt innan Pia fanns även jaget med i bilden, men nu är de endast goda vänner. Sedan har vi arbetskollegan, hon som har blivit kär i någon annan än sin man och funderar på att lämna honom.

Jag tror inte att jag kan ge en rättvis bild av hur Åsa Ericsdotter med enkla, men effektiva, medel förmedlar den här historien, som ett skott som susar genom luften. Jag läste ut den här i ett och samma andetag, under en sömnlös natt i november, men sannolikheten att det var den här som höll mig vaken, är dock lika stor.