Dash & Lily's book of dares

Försök föreställ dig att du i din favoritbokhandel, bredvid din favoritbok, hittar en röd anteckningsbok som uppenbarligen inte ska vara där. Du tar naturligtvis ner den för att se efter vad det är och om det inuti den stod "DO YOU DARE?" -  skulle du anta utmaningen?

Det här hände Dash (smeknamn för Dashiell) några dagar innan julafton, inne på the Strand, en bokhandel som han går in till när han inte är ute efter någonting speciellt. I ovannämnda anteckningsbok fanns även följande rader:

"I've left som clues for you.
If you want them, turn the page.
If you don't, put the book back on the shelf, please."

Dash vände sida och där uppenbarade sig en skattjakt av ledtrådar att följa för att bilda en mening, denna:

"Are you going to be playing for the pure thrill of unreluctant desire?"

Det hade blivit en annan historia om Dash följde de sista instruktionerna: att lämna anteckningsboken och en bok med ens e-postadress skriven på en lapp instucken, till Mark i kassan. Istället skickade Dash vidare en ny utmaning till Lily, anteckningsbokens ägare, för att hon skulle få tillbaka den och på den vägen fortsatte det. Lily skickar Dash till jultomten och Dash skickar Lily att gå på bio ensam, etcetera, etcetera. Deras enda kommunikation sker via anteckningsboken och ju längre utmaningarna pågår, desto mer öppnar de sig för varandra.

Vi får inte reda på så mycket om just Dash och Lily i  Dash & Lily's book of dares (på svenska: Dash & Lilys utmaningsbok), ett resultat från ett samarbete mellan Rachel Cohn och David Levithan, som jag hade önskat. Inte mer än att Dash älskar ord minst lika mycket som Lily älskar julen, om inte mer, att Dash är ett skilsmässobarn som hellre umgås med böckerna än med sina vänner ibland, att Lily inte är som alla andra tjejer och att hon trivs med det. Det är kanske mer än vad du och jag vet om varandra, men är det en roman tycker jag att en ska få kräva lite mer. Den tar inte tag i mig, men den drar med mig, om du förstår vad jag menar.

Berättaren är ömsom Dash (D. Levithan) och ömsom Lily (R. Cohn), ett koncept som numera är signifikant för författarsamarbetet (vi hittar det bland annat också i Nick & Norah's infinite playlist). Handlingen i sig är spännande och att kretsa den kring en anteckningsbok, gör den mer intressant än vad den kanske egentligen är. Jag kan känna att det blir för ytligt, även om de avslöjar mycket för varandra, för det är så många ingredienser i denna julkaka, så många personer och deras respektive historier att hålla reda på, utöver Dash och Lilys.

Det här bara är inledningen på någonting. En kärlekshistoria, en berättelse om vänskap, slutet, vem vet vad. Det är kanske just detta som irriterar mig mest: att det slutar vid inledningen och att vi inte får veta mer. Nog skulle du avfärda detta med att "mycket alltid vill ha mer", och det är kanske så det är. Jag kanske ska nöja mig med att ha fått ta del av en fin historia som, om den var sann, skulle ge mig hopp om framtiden på jorden, men det gör jag inte. Jag vill ha mer.