mellan vakna och somna

Vad ska jag säga, som inte redan sagts? Något om drömmen som inte är en lögn, eller hur var det? Här loggar jag in efter vad som känns som hundra år och hittar utkast från sömnlösa nätter om hur jag allt mer kommer ifrån läsandet som det en gång var, hur jag kommer ifrån läsandet överhuvudtaget och om hur jag ersätter den fiktiva världen med någonting som jag lika lite inte kan snudda vid, även om jag är mitt uppe i den. Jag talar om natten, de där nätterna som jag önskar aldrig skulle ta slut och de där nätterna som jag glömmer bort redan dagen efter, för att ingen orkar dokumentera dem. Jag lever såklart på dagen också. Jag leker kurragömma på solrosfältet och förbannar samtliga skoluppgifter. Min tidsuppfattning blir bara mer och mer diffus och/eller försvunnen. Jag hinner inte. Det är knappt att jag ens reflekterar över att oktober övergår till november, annat än att mitt första försök till ett NaNoWriMo-år kommer att börja. Jag tjuvstartar givetvis, men är redan körd efter två dagar. Jag kan inte komma ihåg när jag senast läste ut en bok. Det här är inte slutet. Jag kan naturligtvis inte tala för min bästa och eviga blåmes, men jag har en stark förhoppning om att jag någon gång ska kunna kombinera de bästa av världar på ett mer balanserat vis. L., min fantastiska lärare på gymnasiet, sade att man får komma vilse, man måste inte läsa hela tiden, för man hittar alltid tillbaka på något sätt. Det är nästan alltid sunt att gå vilse, någon gång, då och då.

Jag saknar er. Jag saknar det här, men just nu har jag ingenting mer att tillägga. 

Fortsättning följer