Lou Bertignac ser och vet saker om världen som få gör i hennes ålder. Hon är tretton år, har hoppat över två årskurser och beskrivs som bäst i sin klass. Hon är naturligtvis inte bäst i allt, hon är exempelvis ganska dålig på att införliva berättelser med tal, men hon vill inte vara märkvärdig, hellre smälter hon in än sticker ut. Det räcker med att ha en IQ på 160 och föräldrar som för tillfället är ur funktion.
När läsaren första gången stiftar bekantskap med Lou sitter hon i klassrummet och avslöjas av monsieur Marin att inte ha skrivit upp sig på listan över dem som ska hålla föredrag. Lou som ogillar att prata, än mer inför klassen, hade hoppats att slippa, men monsieur Marin ser allt, även när han inte har blicken riktad åt ens håll. Hur som haver, Lou kommer undan med att berätta att hon tänkte hålla föredrag om hemlösa kvinnor och sedan (eller innan?) träffar hon No på Gare d'Austerlitz.
No är arton år och hemlös. De blir snart vänner och när Lou övertygar hennes föräldrar att låta No flytta in hos dem ljusnar allt. Lous mamma som tidigare var ett skal av sitt forna jag öppnar upp sig, även hennes pappas leende syns allt oftare. Lou och No blir bästa vänner. Tillvaron är som sockervadd, dömd att störta. Samtidigt lurar faran i vassen och överallt, som små spår som medvetet lämnats för att påminna om att världen inte är som den ser ut. I Lous tankar återkommer ständigt det faktum att människan kan bygga skyskrapor och åka till månen och ändå tillåta att människor utan någonstans att ta vägen kan existera.
Ju längre in i boken jag kommer, desto osäkrare blir jag på om jag ska fortsätta läsa i mitt halvt fuktskadade biblioteksexemplar. Jag vill stanna där i det söta och mjuka, stanna hos Lucas, som till skillnad från Lou, har gått om två årskurser och som har det finaste leendet, de tryggaste ögonen och som kallar Lou för Smulan. Åh. Stanna karusellen. Jag vill inte vara med om någon vändpunkt i döda vinkeln, vill inte vakna och upptäcka att det är midsommar redan.
Men midsommar kom och gick.
Varje år glömmer jag bort att dagarna från och med midsommar blir kortare, så även detta om det inte hade varit för att en vän smsade mig klockan fyra på midsommardagsmorgon och påminde mig: "Nu blir nätterna längre. Hoppas du har haft en fin dag!"
Men de håller väl ihop, Lou och No, vad som än händer? En annan vän och jag har kommit fram till att par med namn som kan skrivas ihop och låta bra, som om det vore självklart - till exempel, Sanna + André = Sandré och således även Lou + No = Louno - är menade för varandra.
Delphine de Vigan har skrivit en bra debut, så bra att den har vunnit diverse priser i hemlandet Frankrike sedan den gavs ut 2008. Språket är förträffligt, träffande och alltigenom övertygande. Jag känner igen mig så mycket i Lou som person och jag ser bitar av andra i min omgivning i henne. Jag vet inte om det beror på att Lous egenskaper skulle vara generella för alla tjejer i min ålder eller om det bara är så av någon anledning. Och det faktum att mademoiselle L.B. är en överintelligent tonåring är inte irriterande, inte ett enda dugg den här gången heller, för allt jag vill göra är att hålla om henne. Det lilla livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar