Wrestlarna

"När jag var ung bytte jag roll med en som stod bakom kulisserna i filmen om mitt liv."

Jag minns inte längre vem det var som sade det. Kan det ha varit pianisten på tredje våningen som varje kväll spelade Für Alina om och om igen, frisörskan med det sönderblekta håret och de ledsnaste ögonen i världen, ett ansikte i en film eller en röst i mitt huvud, fast vad spelar det för roll när man själv är ung och hittar sig mitt uppe livet men nere på gatan och allt som Håkan Hellström sjunger om hade kunnat passa in i ens liv för den här stan drar faktiskt ner oss till botten av ån och det är faktiskt lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig osv.?

Å andra sidan, varje gång man stannar upp önskar man inte att man var någon annan, någon annanstans än här, för att man inte passar in passar ihop med resten av världen? Och skulle jag ha bytt mitt liv med någon annan om jag fick chansen? Det galopperande hjärtat mot ett främmande? Hade det gjort någon skillnad? En annan hade kanske utbrustit "Det här är mitt liv och jag är regissören till det" och inte menat det fullt ut för det är så många andra faktorer som påverkar trycker ner och tränger sig på.

Av författaren Viktor Johansson, tidigare av bookbirds hyllad och överöst av rosor och konfetti, kom hösten 2011 en roman, som i press beskrivs som en "akut samtidsroman", Wrestlarna. Den kan ses som en utveckling ur hans Game over och/eller en egen ö av enastående karaktärer. Vi får bland annat se skejtarna som gör allt för att synas, komma fram och komma nära, den naiva videobloggaren som drunknar i smink som hon får från sponsorer och webcamflickorna som säljer sig själva på internet. Det handlar om att vara utanför och begränsad, om att göra sig fri och gå sin egen väg tills det blir ens undergång.

Det här är inte en ungdomsroman. Den handlar om en generation som känner sig malplacerad i samhället, människor som har dröjt sig kvar för att det inte finns någon plats för dem om de inte anpassar sig. Den handlar om ungdomen utan att vara ungdomlig men dödsallvarlig, för vad ska de i periferin (de vackraste och mest magiska) göra för att få vara sig själva, utan att drunkna i samhällets normer och oskrivna regler?

Jag läste Wrestlarna i november någon gång och kände mig något handfallen efteråt. Ja, besviken kanske. För den som har läst Johanssons andra titlar (Eterneller, Game Over och Kapslar) och tyckt om och älskat, kan Wrestlarna te sig som något ovant. Men poesin finns kvar, trots att orden bildar hela meningar som hänger ihop och som vid första anblicken ser ut som vilken roman som helst. Något som jag först upptäckte i efterhand (som vanligt).

Hundra år senare tänker jag fortfarande på Minna varje gång någon blåser över glasflaskors öppning och på Alisia när jag steker kött. Jag tänker också att jag egentligen borde läsa om Wrestlarna, för att min bild av romanen har skiftat för mycket sedan sist och jag vet inte om det är rätt eller romantiserande från mitt håll och även för att det här inlägget ska få någon sorts substans som inte enkom är baserad på fragmentariska minnen och research och drömmar och tilltrasslade meningar utan ände S end L fin U Schluss T