Utrop

Hon arbetar för SNCF, Frankrikes motsvarighet till SJ. Med sin röst guidar hon Gare du Nords vilsna resenärer till rätt spår, meddelar förseningar, ankomster, avgångar. Men det är bara framför sin mikrofon som hon känner sig säker. Hon irrar genom sin vardag och det enda hon vill ha är honom.

Men han har redan sin ängel, flickvännen tillika sambon som passande nog heter Ange och som är så mycket bättre än hon någonsin kommer att bli. Det hindrar henne inte från att längta, och av någon underlig anledning verkar han inte helt oberörd...

Céline Curiols namnlösa huvudperson är parisiska, runt 30 år gammal, smått neurotisk och saknar självbevarelsedrift. Med hjälp av en hyggligt utförd medvetandeström får läsaren del av det som rör sig inom henne medan hon rör sig i sin ganska snäva vardag. Läsaren är också ensam om att få veta något om personens inre, för hon anförtror sig inte åt någon. Hon verkar inte ha några vänner och när hon är med honom tycker hon inte att hon har något som är värt att berätta; hon föredrar att lyssna.

Huvudpersonens ömhetstörst verkar lysa igenom, och diverse män omkring henne försöker mer eller mindre framgångsrikt att utnyttja just den svagheten. Kvinnorna - hans bekanta, arbetskollegorna - ger upp efter ett par misslyckade försök att prata med henne. Kanske tycker de inte att hon är tillräckligt intressant.

Faktum är att hon inte är så spännande, att hon inte gör något särskilt och att hennes tankar inte är särdeles originella. Men av någon anledning känner jag mig inte helt oberörd...