Utrop
Hon arbetar för SNCF, Frankrikes motsvarighet till SJ. Med sin röst guidar hon Gare du Nords vilsna resenärer till rätt spår, meddelar förseningar, ankomster, avgångar. Men det är bara framför sin mikrofon som hon känner sig säker. Hon irrar genom sin vardag och det enda hon vill ha är honom.
Men han har redan sin ängel, flickvännen tillika sambon som passande nog heter Ange och som är så mycket bättre än hon någonsin kommer att bli. Det hindrar henne inte från att längta, och av någon underlig anledning verkar han inte helt oberörd...
Céline Curiols namnlösa huvudperson är parisiska, runt 30 år gammal, smått neurotisk och saknar självbevarelsedrift. Med hjälp av en hyggligt utförd medvetandeström får läsaren del av det som rör sig inom henne medan hon rör sig i sin ganska snäva vardag. Läsaren är också ensam om att få veta något om personens inre, för hon anförtror sig inte åt någon. Hon verkar inte ha några vänner och när hon är med honom tycker hon inte att hon har något som är värt att berätta; hon föredrar att lyssna.
Huvudpersonens ömhetstörst verkar lysa igenom, och diverse män omkring henne försöker mer eller mindre framgångsrikt att utnyttja just den svagheten. Kvinnorna - hans bekanta, arbetskollegorna - ger upp efter ett par misslyckade försök att prata med henne. Kanske tycker de inte att hon är tillräckligt intressant.
Faktum är att hon inte är så spännande, att hon inte gör något särskilt och att hennes tankar inte är särdeles originella. Men av någon anledning känner jag mig inte helt oberörd...
Men han har redan sin ängel, flickvännen tillika sambon som passande nog heter Ange och som är så mycket bättre än hon någonsin kommer att bli. Det hindrar henne inte från att längta, och av någon underlig anledning verkar han inte helt oberörd...Céline Curiols namnlösa huvudperson är parisiska, runt 30 år gammal, smått neurotisk och saknar självbevarelsedrift. Med hjälp av en hyggligt utförd medvetandeström får läsaren del av det som rör sig inom henne medan hon rör sig i sin ganska snäva vardag. Läsaren är också ensam om att få veta något om personens inre, för hon anförtror sig inte åt någon. Hon verkar inte ha några vänner och när hon är med honom tycker hon inte att hon har något som är värt att berätta; hon föredrar att lyssna.
Huvudpersonens ömhetstörst verkar lysa igenom, och diverse män omkring henne försöker mer eller mindre framgångsrikt att utnyttja just den svagheten. Kvinnorna - hans bekanta, arbetskollegorna - ger upp efter ett par misslyckade försök att prata med henne. Kanske tycker de inte att hon är tillräckligt intressant.
Faktum är att hon inte är så spännande, att hon inte gör något särskilt och att hennes tankar inte är särdeles originella. Men av någon anledning känner jag mig inte helt oberörd...
Polen berättar: Navelsträngen i jorden
Bokförlaget Tranan har en serie där de samlar noveller från hela världen, av varierande längd och kvalitet. Bland annat har de redan besökt Vietnam, Iran och Sydafrika. De här från Polen är utvalda av redaktörerna Irene Grönberg och Stefan Ingvarsson.
Vad jag har förstått försöker de (den samtida polska litteraturen) se hur långt de kan gå, ta reda på var gränserna i det nya landet är dragna. De här tar upp tidigare förbjudna ämnen och fyller igen luckor i historien som har gått förlorade (rekonstruktioner eller bara romantisering eller är det samma sak?). Och någonting om att vända tillbaka till sina rötter, fly in i det förflutna som inte ser ut som det gjorde då.
Noveller är egentligen inte min grej, även om det kanske är det mest optimala formatet (kort, koncist) som inte tar så mycket tid. Avverka en eller fem på bussen till skolan och en under reklampausen, några stycken innan du somnar. Det är ju så lätt.
Och ändå tröttnar jag ganska fort på noveller, sexton stycken på en gång är för mycket för mig, trots slalomläsning. Det är lite synd, eftersom jag tror att några av dem som jag inte fann speciellt intressanta (mer märkliga) kan ha varit väldigt bra. Under andra omständigheter.
Det fanns några noveller som stod ut i mängden och som jag tyckte var fascinerande bra, mycket troligt de som jag förstod innebörden av och som inte lämnade mig med hundra frågetecken. Men den novell som berör mig mest är den första, jävul (Wojciech Kuczok) som är en enda mening, men uppdelad, om att arvet inte går att komma ifrån.
Vad jag har förstått försöker de (den samtida polska litteraturen) se hur långt de kan gå, ta reda på var gränserna i det nya landet är dragna. De här tar upp tidigare förbjudna ämnen och fyller igen luckor i historien som har gått förlorade (rekonstruktioner eller bara romantisering eller är det samma sak?). Och någonting om att vända tillbaka till sina rötter, fly in i det förflutna som inte ser ut som det gjorde då.
Noveller är egentligen inte min grej, även om det kanske är det mest optimala formatet (kort, koncist) som inte tar så mycket tid. Avverka en eller fem på bussen till skolan och en under reklampausen, några stycken innan du somnar. Det är ju så lätt.
Nu är det bästa med antalogier & what-nots att det inte är ett tvång att läsa alla och inte heller i den ordning som de är lagda. Plocka russinen ur kakan och ingen skulle märka.
Och ändå tröttnar jag ganska fort på noveller, sexton stycken på en gång är för mycket för mig, trots slalomläsning. Det är lite synd, eftersom jag tror att några av dem som jag inte fann speciellt intressanta (mer märkliga) kan ha varit väldigt bra. Under andra omständigheter.
Det fanns några noveller som stod ut i mängden och som jag tyckte var fascinerande bra, mycket troligt de som jag förstod innebörden av och som inte lämnade mig med hundra frågetecken. Men den novell som berör mig mest är den första, jävul (Wojciech Kuczok) som är en enda mening, men uppdelad, om att arvet inte går att komma ifrån.
Tant Julia och författaren
Mario Vargas Llosa har skrivit denna roliga bok som verkar ha kraftiga självbiografiska inslag. Nu kanske du tycker att 'rolig bok' är ett väldigt tomt uttryck, eller att det inte är ett epitet som passar en nobelpristagare. Men se där har du fel. Tant Julia och författaren är faktiskt både lättläst och humoristisk. Och sedan struntar jag i att min klassificering av boken som just rolig nedsänker mig till 'ståplatspublik' i Aftonbladets ögon.*
Handlingen kretsar kring de två centrala inslag i juridikstudentens/radiojournalistens/novellskribentens Mario "Varguitas" liv, nämligen den bolivianska kvinnan som han kallar Tant Julia, då hon är syster till hans morbrors fru eller något ditåt, och som kommer till Peru för att söka sig en ny man efter sin skillsmässa, och så författaren, den likaledes bolivianske Pedro Camacho som skriver radiopjäser som han träffar genom sitt arbete.
Trots att Mario är blott 18 år och alltså ännu inte myndig i lagens ögon blir han förälskad i den mer än tio år äldre Tant Julia. Han börjar som hennes mer eller mindre ofrivilliga biosällskap, men snart utvecklas det hela till en romans som det omaka paret tvingas hålla hemligt för att inte riskera att ställa till med skandal i släkten.
Insprängt i denna kärleksberättelse är utdrag ur Pedro Camachos mycket underhållande radioföljetonger med de mest fantastiska inslag (typ som har det gemensamt att huvudpersonerna nästan uteslutande är "i blomman av sin ålder: femtioårsåldern", samt är "rättskaffenheten och godheten själv", i god fysisk form och har vissa rent fysiska attribut typ genomträngande blick.
Jag började strax oroa mig över att jag inte kunde hålla koll på alla spanska namn, och minnas vem som var läkare, vem som var råttutrotare och vem som sålde läkemedel. Jag kände mig som min lilla farmor som tyckte att det var jobbigt att hålla ordning på allt för många utländska namn - nog var det lättare med de svenska, allt. Men inte ens i min ensamma läsning är jag ensam om problemet, för den hårt arbetande och omåttligt populäre Pedro Camacho får snart själv svårigheter med att hålla ordning på alla sina karaktärer, det börjar snart spåra ur, frågetecken (bokstavliga och bildliga) dyker upp i texterna.
Sammantaget blir boken spännande (ska Mario och Julia få varandra till slut? Hur ska det gå med Marios juridikstudier, som han inte är ett dugg intresserad av? Och ska han få sparken från jobbet på radionyheterna på grund av sin kollegas vurm för att ägna sändningarna enbart åt olyckor?), rolig (främst genom radioföljetongerna som verkligen är något i hästväg) och charmig. En pärla!
*Saxat från bokens baksida: "Om än något 'lättviktigare' har den samma grundhemlighet: att på Shakespeare-dramats vis kunna upplevas på olika nivåer, från melodram för ståplatspubliken till symbolism för läktarnas konnässörer." - Aftonbladet
Handlingen kretsar kring de två centrala inslag i juridikstudentens/radiojournalistens/novellskribentens Mario "Varguitas" liv, nämligen den bolivianska kvinnan som han kallar Tant Julia, då hon är syster till hans morbrors fru eller något ditåt, och som kommer till Peru för att söka sig en ny man efter sin skillsmässa, och så författaren, den likaledes bolivianske Pedro Camacho som skriver radiopjäser som han träffar genom sitt arbete.
Trots att Mario är blott 18 år och alltså ännu inte myndig i lagens ögon blir han förälskad i den mer än tio år äldre Tant Julia. Han börjar som hennes mer eller mindre ofrivilliga biosällskap, men snart utvecklas det hela till en romans som det omaka paret tvingas hålla hemligt för att inte riskera att ställa till med skandal i släkten.
Insprängt i denna kärleksberättelse är utdrag ur Pedro Camachos mycket underhållande radioföljetonger med de mest fantastiska inslag (typ som har det gemensamt att huvudpersonerna nästan uteslutande är "i blomman av sin ålder: femtioårsåldern", samt är "rättskaffenheten och godheten själv", i god fysisk form och har vissa rent fysiska attribut typ genomträngande blick.
Jag började strax oroa mig över att jag inte kunde hålla koll på alla spanska namn, och minnas vem som var läkare, vem som var råttutrotare och vem som sålde läkemedel. Jag kände mig som min lilla farmor som tyckte att det var jobbigt att hålla ordning på allt för många utländska namn - nog var det lättare med de svenska, allt. Men inte ens i min ensamma läsning är jag ensam om problemet, för den hårt arbetande och omåttligt populäre Pedro Camacho får snart själv svårigheter med att hålla ordning på alla sina karaktärer, det börjar snart spåra ur, frågetecken (bokstavliga och bildliga) dyker upp i texterna.
Sammantaget blir boken spännande (ska Mario och Julia få varandra till slut? Hur ska det gå med Marios juridikstudier, som han inte är ett dugg intresserad av? Och ska han få sparken från jobbet på radionyheterna på grund av sin kollegas vurm för att ägna sändningarna enbart åt olyckor?), rolig (främst genom radioföljetongerna som verkligen är något i hästväg) och charmig. En pärla!
*Saxat från bokens baksida: "Om än något 'lättviktigare' har den samma grundhemlighet: att på Shakespeare-dramats vis kunna upplevas på olika nivåer, från melodram för ståplatspubliken till symbolism för läktarnas konnässörer." - Aftonbladet
Vlogbrothers' book club, The great Gatsby (chapter 1)
På listan över saker att göra när alla planerade sommarböcker tagit slut:
"Läsa The great Gatsby (F. Scott Fitzgerald), se alla videor som John Green lägger upp på youtube, kapitel för kapitel, och läsa vad som skrivits i 'The official thread for discussing The great Gatsby'"
Game over
Efter en evighetsvinterlång väntan (att jag kan ha glömt bort den mellan Fursten och det kommunistiska manifestet, på vårkanten och ända fram till sommaren, lämnar vi osagt) är det ett utflyktsnött, lite äventyrstrött exemplar som jag lämnar tillbaka. Det bara stod där en dag, lika självklar som en fyr att vägleda en hem i mörkret, och naturligtvis var jag tvungen att ändra min kurs då, ta en omväg.
Game over är Viktor Johanssons tredje titel, den som har läst hans tidigare texter vet ungefär vad som väntar. Det är svårt att förklara, för en som inte redan vet. Det finns något typiskt i Viktor Johanssons språk, en ton som inte kan beskrivas, en förmedlad känsla som går genom alla hans texter, som om undergången var nära och inte ens ett Imagine skulle kunna rädda oss. Men, skulle jag vilja säga, i Game Over har Johansson tagit sitt språk till en ny nivå. Det är gränslöst; det finns inget glas som skiljer den här världen ifrån den där bakom. Allt är levande och verkligt, men det är också dödsdömt, förlorat.
Det är som att sitta på kulturhistorian och lyssna på en av styckena till Stravinskijs berömda Eldfågeln och inte kunna skriva i blocket vad man ser framför sig, medan klasskamraterna bredvid frenetiskt fyller den tomma sidan med djur, färger, rörelser och känslor (och inget är nödvändigtvis fel heller). Jag kan ju inte skriva att jag inte ser någonting, men tycker att det är förvånansvärt vackert, eller att jag inte förstår vad det är jag borde se, för det ingår inte i uppgiften. Lite så är det med Game over. Jag känner något som inte syns, ser något som inte finns.
Boken är delad i tre delar, varje del inleds av en kör och varje nytt kapitel börjar oftast med en ledtråd om vad och vilka det handlar om. Det är allt jag kan säga.
p.s. i höst kommer en ny roman signerad Viktor Johansson - Wrestlarna
Game over är Viktor Johanssons tredje titel, den som har läst hans tidigare texter vet ungefär vad som väntar. Det är svårt att förklara, för en som inte redan vet. Det finns något typiskt i Viktor Johanssons språk, en ton som inte kan beskrivas, en förmedlad känsla som går genom alla hans texter, som om undergången var nära och inte ens ett Imagine skulle kunna rädda oss. Men, skulle jag vilja säga, i Game Over har Johansson tagit sitt språk till en ny nivå. Det är gränslöst; det finns inget glas som skiljer den här världen ifrån den där bakom. Allt är levande och verkligt, men det är också dödsdömt, förlorat.
Det är som att sitta på kulturhistorian och lyssna på en av styckena till Stravinskijs berömda Eldfågeln och inte kunna skriva i blocket vad man ser framför sig, medan klasskamraterna bredvid frenetiskt fyller den tomma sidan med djur, färger, rörelser och känslor (och inget är nödvändigtvis fel heller). Jag kan ju inte skriva att jag inte ser någonting, men tycker att det är förvånansvärt vackert, eller att jag inte förstår vad det är jag borde se, för det ingår inte i uppgiften. Lite så är det med Game over. Jag känner något som inte syns, ser något som inte finns.
Boken är delad i tre delar, varje del inleds av en kör och varje nytt kapitel börjar oftast med en ledtråd om vad och vilka det handlar om. Det är allt jag kan säga.
Låg och lyssnade
som döva dansar till basen inifrån kroppen,
hela sångtexten samlad till ett mjukt våld över bröstet.
Alla våra hemligheter, dina små rynkor går att gjuta nycklar ur,
vi är så unga.
(s. 94)
p.s. i höst kommer en ny roman signerad Viktor Johansson - Wrestlarna
Le ventre de l'Atlantique
Salie bor i Strasbourg, men hon kommer egentligen från Atlantens mage*, alltså ön Niodor som tillhör Senegal.Ungdomarna på Niodor drömmer nästan uteslutande om att ta sig till Frankrike, som även efter kolonialismens slut ses som Landet med stort L när det gäller västvärlden. Salies lillebror Madické är inget undantag. Han älskar fotboll, och särskilt den italienske spelaren Paolo Maldini, mer än något annat, och vill till varje pris resa till Frankrike och göra succé i någon av klubbarna där.
Då de tillhör en kultur där man inte hör av sig om det inte hänt något viktigt blir fotbollen länken via vilken Salie och Madické håller kontakten. Öns enda TV är något nyckfull och Salie tvingas då och då agera fotbollskommentator på telefon, medan FranceTelecom lägger beslag på hennes surt förvärvade slantar. Att höra om de mörka och svåra sidorna med livet i Frankrike är brodern däremot inte alls intresserad av.
Fotbollen är ett viktigt motiv i den här boken, och Fatou Diome lyckas göra den intressant även för mig, som är oerhört ointresserad av denna sport. Temat i boken är dock något djupare - det handlar om u-länders bild av västvärlden (ett ställe där även de arbetslösa får lön och där man måste vara en idiot för att misslyckas) och om att lämna platsen där man växte upp och inte längre känna sig hemma vare sig i sitt gamla eller sitt nya hem.
Visst blir man nedstämd av vissa av de livsöden som förtäljs i boken, om olaglig invandring, rasism och kvinnor för vilka framgång mäts i antal söner. Men boken är trots detta varken någon eländesskildring eller någon onödigt hurtig predikan. Snarare är den ett trevligt och välskrivet tidsfördriv som inbjuder till viss reflektion.
*Detta är även den svenska översättningens titel.
The observations
Jag hade aldrig hört talas om den här boken innan jag fick den i julklapp för två år sedan. Kanske är det därför jag lät den ligga så länge. Det brukar heta att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge, men i detta fall hade jag gott kunnat vänta några dagar - veckor - år - liv till...
Boken utspelar sig i Skottland i mitten av 1800-talet, och huvudpersonen tillika berättaren är en husa med det något underliga namnet Bessy. Det finns en förklaring till hur Bessy lärt sig läsa och skriva, men för att riktigt visa att Bessy aldrig fått någon ordentlig undervisning är texten skriven utan hänsyn till reglerna för skiljetecken. För att ge texten en mer autentisk klang, antar jag, men författarinnan Jane Harris verkar ha missat att skiljetecknen finns till för att göra texten lättare att läsa. Utan skiljetecken blir språket alltså inte bara särpräglat utan också tämligen irriterande. Än värre är att hon medvetet låter Bessy böja vissa verb fel. Jag hade hellre sett att språket var i diskrepans med berättaren, för det skär mig i ögonen...
Det kan också vara värt att nämna att Harris trots försök till motsatsen gör sin hjältinna till något av ett offer, samt att handlingen, som till stor del bygger på en dramatisk och ouppklarad händelse i det förflutna, känns om inte orealistisk så fånig och ytlig - lite som de sliskiga romantiska berättelser som L.M. Montgomerys Anne på Grönkulla diktar upp, fast med en något vulgär huvudperson.
Här kommer en introduktion, för den som är intresserad. För The Observations är faktiskt inte särskilt mycket sämre än vilken bok som helst. Dock absolut inte bättre.
Bessy är en cirka 16-årig irländsk flicka som på väg till Edinburgh för att söka ny anställning efter sin tidigare husbondes död råkar få syn på en skylt som visar vägen mot Castle Haivers. För att undkomma en besvärlig pojke som slagit sällskap med henne, och för att se om det i detta slott möjligen kan behövas en ny husa, viker hon in på vägen. Hennes äventyr tar sin början.
Som genom en (o)lycklig slump anländer hon till Castle Haivers, som egentligen bara är en gård, precis när det tidigare hembiträdet är på väg därifrån. Bessy ödslar ingen energi på att fundera över varför den märkliga flickan hon mötte på vägen inte ville stanna kvar, utan frågar helt sonika om hon får stanna kvar. Sålunda hamnar hon i Arabella Reids förvar.
Trots Mrs Reids något besynnerliga uppförande fäster sig Bessy snart väldigt mycket vid henne - ända tills hon snokar i sin missus' skrivbordslåda och hittar en bok med titeln 'The Observations', innehållande början till en studie i tjänstefolk. Bessy blir tvärarg och bestämmer sig för att hämnas, något som leder till konsekvenser hon aldrig kunnat föreställa sig.
Boken utspelar sig i Skottland i mitten av 1800-talet, och huvudpersonen tillika berättaren är en husa med det något underliga namnet Bessy. Det finns en förklaring till hur Bessy lärt sig läsa och skriva, men för att riktigt visa att Bessy aldrig fått någon ordentlig undervisning är texten skriven utan hänsyn till reglerna för skiljetecken. För att ge texten en mer autentisk klang, antar jag, men författarinnan Jane Harris verkar ha missat att skiljetecknen finns till för att göra texten lättare att läsa. Utan skiljetecken blir språket alltså inte bara särpräglat utan också tämligen irriterande. Än värre är att hon medvetet låter Bessy böja vissa verb fel. Jag hade hellre sett att språket var i diskrepans med berättaren, för det skär mig i ögonen...
Det kan också vara värt att nämna att Harris trots försök till motsatsen gör sin hjältinna till något av ett offer, samt att handlingen, som till stor del bygger på en dramatisk och ouppklarad händelse i det förflutna, känns om inte orealistisk så fånig och ytlig - lite som de sliskiga romantiska berättelser som L.M. Montgomerys Anne på Grönkulla diktar upp, fast med en något vulgär huvudperson.
Här kommer en introduktion, för den som är intresserad. För The Observations är faktiskt inte särskilt mycket sämre än vilken bok som helst. Dock absolut inte bättre.
Bessy är en cirka 16-årig irländsk flicka som på väg till Edinburgh för att söka ny anställning efter sin tidigare husbondes död råkar få syn på en skylt som visar vägen mot Castle Haivers. För att undkomma en besvärlig pojke som slagit sällskap med henne, och för att se om det i detta slott möjligen kan behövas en ny husa, viker hon in på vägen. Hennes äventyr tar sin början.
Som genom en (o)lycklig slump anländer hon till Castle Haivers, som egentligen bara är en gård, precis när det tidigare hembiträdet är på väg därifrån. Bessy ödslar ingen energi på att fundera över varför den märkliga flickan hon mötte på vägen inte ville stanna kvar, utan frågar helt sonika om hon får stanna kvar. Sålunda hamnar hon i Arabella Reids förvar.
Trots Mrs Reids något besynnerliga uppförande fäster sig Bessy snart väldigt mycket vid henne - ända tills hon snokar i sin missus' skrivbordslåda och hittar en bok med titeln 'The Observations', innehållande början till en studie i tjänstefolk. Bessy blir tvärarg och bestämmer sig för att hämnas, något som leder till konsekvenser hon aldrig kunnat föreställa sig.