Lighthousekeeping

I mina anteckningar står det: det här är en historia som rymmer flera andra historier, som i en rysk docka, där det i centrum av allt finns ett hjärta som pumpar ut kärlek till fingerspetsarna. Kärlek till berättarkonsten och kärlek till allt levande. Vi har en berättelse om Silver som efter ett missöde blir föräldralös och helt ensam och utelämnad åt världen, i sällskap av en hund (DogJim), hon hamnar hos fyrvaktaren Pew, en underlig och blind, men mycket snäll, man. Och inuti den (eller är det den som är början?) en historia berättad av Pew, om prästen Babel Dark som föddes samma dag som fyren blev färdig. Babel Dark som gör det svårt för sig och måste fly, anta ett nytt namn - "Lux". Det är roligt, ledsamt och mystiskt och inte minst: Jeanette Winterson.

Hon är den första författaren som har ett universum som jag vill utforska, en gåta som jag vill lösa. Vår resa tillsammans har inte hela tiden varit en solskenshistoria, vi har varit oense, men jag har ändå tyckt om henne. (Det är nog därför som jag har försökt leta efter guldkornet bland hennes utgivna böcker och kommer högst troligt att fortsätta leta efter fler.)

Wintersons språk är delikat, det är så att jag slickar mig om fingrarna när jag har läst klart. Och så är det det där med kärleken. Jag vet inte hur det gick till, men efteråt var hjärtat lite lättare och livet lite ljusare.